En ny dag, ett nytt liv
Jag hade tänkt mig att 2014 skulle bli året då jag skärper till mig på allvar; gör mig av med de laster jag har och börjar äta flera mål mat om dagen, tar tag i mitt vansinnigt stora problem med ischias och börjar röra på mig mer.
Än så länge har jag tagit mod till mig och bokat tid hos en osteopat. Tycker det är hemskt otrevligt att gå till all slags vårdpersonal, må det så vara läkare som sjukgymnaster som tandläkare och naprapater - men efter de senaste veckorna som gått då jag knappt kunnat röra mig eller ta hand om barnen så har jag insett att jag måste pallra mig i väg trots allt. Tänkte som sagt testa att träffa en osteopat istället för naprapat eller sjukgymnast den här gången och se vad jag tycker.
Jag har också inhandlat en massa nyttiga frukost- och lunchalternativ samt tagit fram ett matschema till mig själv, alarm på mobilen vid varje mattillfälle. Mitt problem är inte att jag äter onyttigt utan att jag glömmer av mig själv under dagen och fastar fram till middag typ. Sedan äter jag som en häst, alldeles för sent på kvällen. Nu ska jag börja äta ordentligt, så är det bara! Träningen tar jag det lite lugnt med den kommande veckan med tanke på all smärta från veckorna som gått, vill inte trigga den där dumma nerven mer än nödvändigt. Barnen ska dock tillbaka till förskolan två dagar den här veckan och då hade jag nog tänkt mig en försiktig powerwalk eller två på vägen hem på morgonen i alla fall.
Vill inte fästa för mycket vikt (pun not intended) vid siffrorna på vågen, men idag har jag vägt mig för första gången sedan urminnes tider och insett att jag har ca 19,8kg kvar till min målvikt. Känns som ett realistiskt och hälsosamt mål som inte borde vara alltför svårt att nå. 2015 vill jag kunna tänka "det var ju så värt det" - and I will!
Run Forrest, Run!
Om ni ser någon yrvaken småbarnsmor med hummerröda kinder komma joggandes på morgonkvisten i outfiten ovan så kan det mycket väl vara jag. Jodå, du läste rätt - jag har börjat springa. Närmare bestämt så började jag att springa i morse efter några veckor av uppvärmande PW's. Det gick rätt bra om jag får säga det själv; jag började vid grinden på barnens dagis och joggade ner till min spårvagn. Trodde aldrig att jag skulle orka den sträckan, men det gjorde jag ju visst det - hade kunnat springa längre, men nöjde mig med känslan av att vara på topp och asbra och tänker öka på lite successivt dag för dag istället. Jag känner mig så glad - lilla jag har varit ute och sprungit! Min gamla gymnasielärare i idrott hade tappat hakan om han läst det här inlägget. Anders, this is for you...
