Jag hade svårt att sova inatt, kastade mig av och an, svettades, frös. Gick upp några gånger för att kräkas, men det kom inte ut någonting. Illamåendet och klumpen i magen finns kvar och jag blir inte av med den. 

 

Igår morse vaknade jag med hopp och glädje i kroppen, idag vaknade jag upp och kunde inte njuta av den blå himmeln utanför. Solen tycktes inte lika stark, omgivningen inte lika vacker. 

 

Jag har sorg idag och det på flera sätt. Jag sörjer att 13% av svenska folket röstat emot medmänsklighet, emot kärlek, acceptans och lika värde. Jag sörjer att ett parti som står för motsatsen till hat, utfrysning och okunskap, av priviligerade människor, målas upp som en bov, likväl som jag sörjer att ett parti som vill säkra vår miljö och våra barns framtid på jorden inte ens kom i närheten av de bruna vindarnas resultat. Jag sörjer att Sverige idag är en kyligare plats på många sätt och att det inte längre är ett land jag vill att mina barn ska växa upp i.

 

Men, så tänker jag att jag måste mobilisera all sorg, all besvikelse och frustration och för all kraft jag är värd föra kampen för rättvisan så väl jag bara kan under de nästkommande fyra åren. Det är ett måste. Det får vara nog nu. Jag tänker inte fly, jag tänker kämpa. Engagera mig mer än någonsin förut, sätta ner foten, öppna armarna ännu mer och försöka omfamna så många som möjligt. Det ska gå.

 

 

"Jag vaknar i vargtimmen för att amma dig. Och när jag ser din lilla panna och bekymmersrynkan mellan dina ögon börjar mina tankar snurra och ångesten trycka mot bröstkorgen. Älskade barn hur ska jag kunna skydda dig?  Hur kommer jorden se ut när du vuxit upp och fått egna barn? Så mycket jag skulle vilja ändra och ställa till rätta när det gäller miljöförstöring och klimatkatastrofer – men jag förmår så lite på egen hand. Till och med bröstmjölken som ska ge dig näring – till och med den är full av gifter. Generationerna innan mig har förstört vår miljö. Och vad förstör inte jag för dig? Vad förstör inte jag genom mitt sätt att leva? Du och dina barn kommer få ta smällen fast ni inte bär skulden för någonting.

När jag var liten gick en våg av rasism genom Sverige. På den tiden var det rädslan för nazisterna med rakade skallar som höll mig vaken om nätterna. Jag önskar att jag kunde säga att det är bättre nu. Men det är värre. För fortfarande sitter rasister i Sveriges riksdag. Och Ian Wachtmeister från Ny Demokrati inbjuds till Agenda för att på bästa sändningstid kommentera partiledardebatter. När Mona Sahlin köpte Toblerone på statens kontokort uppstod en politisk kris. Men när SD-politiker önskar livet ur ensamkommande flyktingbarn, hotar folk med järnrör och säger sig hata muslimer fortsätter partiet bara att växa.

Det är val nästa helg och jag vill lägga min röst på den politiker som precis som jag ligger vaken i vargtimmen och oroar sig över klimatförändringar. Som inte säger ”Sverige gör tillräckligt” utan säger ”Sverige ska vara ett föregångsland. Vi ska vara bäst i världen”.

Jag vill lägga min röst på den som värnar samhällets minsta och svagaste. Som kommer hjälpa utsatta grupper, vare sig de är utsatta på grund av kön, läggning, ålder eller etnicitet.

Jag vill rösta solidariskt med de som har det allra sämst i samhället. De arbetslösa, sjuka eller helt utförsäkrade som sett ett redan fattigt liv bli allt fattigare de senaste åren, bara för att de som har jobb och är friska ska få känna att ”det lönar sig att arbeta”.

Jag vill lägga min röst på den politiker som förstår att jämställdhet är en ödesfråga. Så väl mellan klass som mellan kön. Och jag kommer göra det lika mycket av solidaritet som av egoism. För jag vill vara trygg. Jag vill att mina barn ska vara trygga. Samhällen med små klyftor mellan fattiga och rika är mindre konfliktdrabbade. Det gagnar alla. Och en dag är det jag som är sjuk eller arbetslös.

Jag äcklas av alla försök att tala till min plånbok när det enda jag hungrar efter är någon som berättar om ett annat slags samhälle. Ett annat slags Sverige än det vi lever i nu. För i mitt Sverige är evig tillväxt inte norm, där är överkonsumtion inte något som premieras. Där begränsar istället för uppmuntrar politikerna miljöförstöring. I mitt Sverige är åtta timmars arbetsdag undantag istället för regel. I mitt Sverige utförsäkrar vi inte svårt sjuka. Och viktigast av allt: I mitt Sverige utestänger vi inte människor som flyr från krig och nöd. Världens fattigaste länder tar emot 80 procent av alla flyktingar. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi borde göra mer än vad vi gör idag. Att vi inte redan gör det är en skam. Som kristen är det också det som starkast drabbar mig: Hur vi misshandlar den jord som vi borde skydda. Och hur är de fattigaste i världen drabbas hårdast av det. Och när de sedan drabbas och flyr för sitt liv – då stänger vi gränserna.

När jag röstar på söndag kommer det inte vara som att ta ett lån eller köpa en bil: Vilket parti ger mig bäst erbjudande? Mest kvar i plånboken? Nej, när jag röstar på söndag så kommer jag ha visionen om mitt Sverige för ögonen. Ett helt annat Sverige än dit vi nu är på väg."

 

- Underbara Clara om "Mitt Sverige". Jag kunde ha skrivit vartenda ord själv. 

God sommar och hallå! 

 

Det var ett tag sedan jag hann med att logga in och skriva ner livet här, men idag fick jag mig ett infall. Ute är marken mörkgrå av allt regn och att himlen någonstans ovan molnen sägs vara blå känns mest som en avlägsen saga. Jag och mina yngsta myser med filtar och örtte i soffan och de har fått välja en film att se på. Visst är Lotta på Bråkmakargatan bra, men jag kan den utan och innan vid det här laget så jag tänkte istället passa på att skriva lite. 

 

 

 

Sommarlov. Även om vädret inte skvallrar om det så är det ändå så, vi har sommarlov. Antagligen det sista sommarlovet där jag inte är hemma till hundra procent med barnen och det känns riktigt, riktigt jobbigt. Ångesten inför hösten, längre  och fler förskoledagar samt mindre tid med mina barn trappas upp för varje sommarlovsdag som går och trots att jag försöker allt vad jag kan att bara njuta, så är det ibland svårt. Särskilt på en regnig dag som den här.

 

Som tur är har vi haft många soliga och fantastiskt roliga, mysiga och trevliga dagar såhär långt och än är ju inte sommaren slut! Vi har varit på studentfirande, sommarfest på förskolan, födelsedagskalas i massor, lekdejter med bästisar, vi har städat på förskolan och organiserat i våra egna köksskåp (vilket faktiskt är rätt kul, på sitt sätt), fått nya klänningar, ätit goa grejer och bara njutit av varandra. Och imorgon jobbar vår älskade pappa och sambo sin sista dag innan semestern! Vi ska besöka Köpenhamn, kanske Karlstad och en glassfabrik, Liseberg, biblioteket, vi ska fika och leka, ha picknick i gräset, bara kramas och bara vara. Och när hösten så kommer tror jag ändå vi ska klara av att omfamna den med ny energi och förhoppningsvis mindre ångest.

 

 

Egentligen borde jag inte fått någon semla på semledagen eftersom jag ätit säkert sjuttio stycken sedan det nya året tog sin början. Kanske inte sjuttio, men i alla fall fler än tio. Det är ju nästan ett sjukligt beroende. Men, min fina vän och Storas gudmor var här just precis på semledagen och det var ju inte mitt fel att hon hade med sig nygräddade gåvor? Smakade extra gott på fina lilla fatet också. Om en kunde leva på semlor ändå...

 

It has arrived. Min nya förälskelse, livskamrat, följeslagare och vän. Det tog några veckor med snail mail från Australien, men det var det helt klart värt. Jag är en planerare utan dess like, för den som inte visste. Och för oss planerare här i världen är det ytterst viktigt med the daily journal, jodå, den är näst intill livsviktig. Jag tar upp min kalender säkert 325 334 gånger om dagen, året om, och kluddar, ändrar, bokar in, bokar om - då är det faktiskt väldigt viktigt att också få lite visuell stimulans under allt detta tummande på the daily journal. Faktiskt jätteviktigt. Och med en alldeles egen Frankie är det precis vad en får, det kan jag skriva under på. I morgon ska jag införskaffa en svart pilotpenna (storlek 2,5 of course), sedan ska det börja skrivas i den här lilla vackerheten för fulla muggar, det kan jag lova!

 
Bilder / Oureverydaystory

Du fattas världen, Kristian Gidlund. Det hade behövts fler som dig, inte färre. All kärlek, allt ljus, all värme och all frid.

 

 

Om ni ser någon yrvaken småbarnsmor med hummerröda kinder komma joggandes på morgonkvisten i outfiten ovan så kan det mycket väl vara jag. Jodå, du läste rätt - jag har börjat springa. Närmare bestämt så började jag att springa i morse efter några veckor av uppvärmande PW's. Det gick rätt bra om jag får säga det själv; jag började vid grinden på barnens dagis och joggade ner till min spårvagn. Trodde aldrig att jag skulle orka den sträckan, men det gjorde jag ju visst det - hade kunnat springa längre, men nöjde mig med känslan av att vara på topp och asbra och tänker öka på lite successivt dag för dag istället. Jag känner mig så glad - lilla jag har varit ute och sprungit! Min gamla gymnasielärare i idrott hade tappat hakan om han läst det här inlägget. Anders, this is for you...

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätter att rensa i barnens garderober, de har alla växt så väldigt mycket det sista och särskilt Stora har fått säga adjö till många fina plagg. Den här lilla tunikan tillexempel, i älskade tyget med fiskande björnar. Önskar att jag kunde få tag på mer. Om någon ruvar på en halvmeter eller så som de kan tänka sig skiljas från så vet ni vem ni ska höra av er till! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är vår dag idag. Det är lite småmysigt! 

 

I lördags fyndade jag en nystickad mormorsfilt på loppis, i söndags städade vi på dagis och jag grät nästan en liten skvätt när jag såg Storas fina sovhög; fårskinn, filt, kudde och docka. Blödig mor. På måndagen hade jag och Stora egendag och shoppade böcker på bokrean samt ett kakfat till hennes lilla kök. I tisdags städade vi och fixade fint i Storas rum och på onsdagen fyndade jag en fin, gul lampa på favoritloppisen. Torsdagen bjöd på fina tapetprov från Majvillan som damp ner i brevlådan och idag har jag påskpyntat. Snabba veckan, voilá!

 

 

 

By Lelou tävlar ut en valfri mössa och allt du behöver göra för att vara med är att gå till Marias blogg och följa instruktionerna! En chans för bra för att missa! Ovan syns tre av mina favoriter sydda av retrotyger.

2009 föddes mitt och min skotska fästmans första barn, efter en vår och sommar bestående av allt som hör en flytt till. Med graviditetsbeskedet kom nämligen också beslutet om att lämna vårt älskade Storbritannien för att flytta närmare min familj i Sverige. Det var många stressiga månader då vi varken hade jobb eller boende säkrat i Sverige - min kära fästman kunde inte ens ett ord svenska - innan vi äntligen kunde slå oss till ro i en liten lya och mannen min fått ett arbete. Tyvärr visade det sig vara ett sämre sådant, där chefen hittade på och följde sina egna lagar och regler. Familjelivet fanns inte, jag minns knappt att vi såg röken av min sambo alls under den här tiden. När våra tvillingar sedan gjorde entré i början av 2012 och sambon inte ens fick lov att vara hemma mer än under de dagar vi låg på BB visste vi båda två att vi måste hitta en annan lösning. Till sommaren fick han äntligen ett nytt arbete och vi har sedan dess så sakteligen kunnat börja återuppbygga vår relation, som tyvärr helt fick stå i skymundan under de här åren. Men - med tre barn mellan 1 och 3 år är det fortfarande inte det lättaste att få tid för varandra. Min sambo går till jobbet innan de vaknar och kommer hem när de sover och jag ligger som en halvdöd sill på soffan. En resa på tu man hand till Stockholm, bara han och jag, vore så fantastiskt att jag inte ens kan beskriva det ordentligt! Att få äta tillsammans för en gångs skull, prata om annat än hur många blöjor som bytts under dagen och vilken tvätt som ska prioriteras först... Kanske det till och med skulle kunna få bli en födelsedagspresent till den där mannen jag älskar så mycket, det vore nog en trevlig överraskning istället för de obligatoriska strumporna och skjortorna han brukar hitta i sina paket! Och för min egen del skulle det dessutom vara väldigt roligt att få uppleva staden Stockholm - där har jag aldrig varit. Kanske skulle vi till och med få lite tid och inspiration att diskutera ett nytt datum för det där bröllopet vi skulle genomfört, men fick ställa in mitt i allt jobbkaos och tvillingöverraskelser...

 

 

Klockan 09.31 och 09.32 den 6 februari 2013 föddes Lille & Bror. På delad första plats med Storas födelse så var det utan tvekan den bästa dagen i mitt liv. Minns fortfarande precis hur de doftade, hur den mjuka och varma, rynkiga och lite våta huden kändes mot min mage... Ljuden, de små gnyende, knorrande ljuden. Jag kan verkligen inte förstå att det redan gått ett år sedan jag låg där i operationssalen och darrade i hela kroppen, både av bedövningen och nervositet. 

 

Det har absolut, no questions, hands down, varit ett av mitt livs tuffaste år; att lära sig, inte bara balansera tvillingar, utan tre barn. Just nu tampas vi med mycket svartsjuka och det faktum att det bara finns en endaste mamma här hemma, som alla vill ha samtidigt och helst hela tiden. Men det har också, no questions asked, varit ett av de absolut mest fantastiska, finaste år i mitt liv. Året då vi gick från tre till fem. Året då min älskade Stora blev storasyster och fick småbröder. Året då jag blev mamma till tre. Tre. Så häftigt!

 

 

Det är mysigt med morgonfika. Särskilt när det är Stora som bakat, dekorerat och sedan serverar. Vem gillar inte att få börja dagen med en prinsessbakelse liksom? Storas kök, som hon fick i 3-års present, är verkligen en av de absoluta favoritgrejerna i hennes rum. Verkligen en lyckad investering! Om några år kan jag kanske börja överlåta middagslagningen åt henne - hon verkar ju ha ärvt sin fars talang och intresse för mat och bak. Och tur är väl det; om alla vore som mig skulle matlagningskonsten nog dö ut om 50 år...