När det lider mot jul.
Julafton närmar sig med stormsteg och jag längtar så i år! Förra året blev jag ju liksom snuvad på konfekten helt och hållet. För det första var jag så stor och trött under hela december månad med bara två månader kvar till tvillingarnas BF, jag orkade liksom inte hålla på och julpyssla och fixa så mycket. Sedan hann jag ju inte mer än att bara komma hem till mamma och pappa innan det var dags att ut och fara igen. Min pappa hämtade upp mig och Stora i stan efter jobbet och under den ca 40 minuter långa bilturen började jag få riktiga sammandragningar. När vi kom fram skulle vi äta middag, men sammandragningarna fortsatte och ökade både i antal och styrka. Efter ett samtal med förlossningen ville de absolut att jag skulle komma in med en gång. Vi väntade bara in stackars P som satt på bussen på väg ut till mamma och pappa, sedan bar det av in till stan igen. Efter undersökningar på sjukhuset fick jag den underbara (...) nyheten att jag hade börjat öppna mig och att jag fick bli kvar på förlossningen där de skulle försöka stoppa det hela. Och där blev jag sedan kvar hela julhelgen...
Så i år tänker jag njuta för fulla muggar av allt som hör julen till - och framför allt att jag får fira den med min mysiga familj istället för i ett mörkt och tyst rum på förlossningen. En av de saker jag ser allra mest fram emot är uppesittarkvällen den 23:e. Funderar på att bjuda resten av folket på en härlig uppesittarmacka jag hittade här. Pepparkaksbröd med stilton, päron och pepparkakskryddad honung liksom... Mmm!
I år ska vi förresten fira två jular eftersom Stora är såpass stor nu och vi gärna vill att hon ska få uppleva sin pappas brittiska traditioner också. Så på juldagen står P för maten; brittiskt julbord. Det ser jag verkligen fram emot, han är ju liksom Sveriges Jamie Oliver min man. Hoppas på hans ovenroasted potatoes - de är bortom all värld och sans!
Kommentarer
Trackback
