Känslosam morgon.
Jag har aldrig varit mamman som stått med tårar i ögonen och en tjock klump i halsen när jag lämnat Stora någonstans. Hon har alltid varit så otroligt trygg och harmonisk i sig själv så det här med förskola eller barnvakter har aldrig varit något problem. Tills nu. Jag trodde mitt hjärta skulle brista i tusen bitar tidigt den här morgonen.
Stora satt i soffan, helt förkrossad, med armarna kring min hals. Fingrarna sammanflätade hårt, hårt som om hon aldrig ville släppa. "Snälla mamma jag vill inte gå till skolan, det är inte bra! Jag får inte vara med, jag vill vara med dig och småsyskonen..." Fick verkligen anstränga mig för att inte börja störtgråta, fy vad ont i hjärtat det gjorde!
Jag är ju inte med på dagarna längre, men de senaste dagarna när jag kommit för att hämta har de varit ute och lekt så då har jag passat på att stå och smygtitta lite. Stora går ju mest för sig själv, det är sant. Hon har en speciell leksak som hon tycker mycket om på förskolan och den traskar hon runt med, hon hamnar ju som i en egen värld då. Men igår lekte hon lite med en av flickorna från småbarnsavdelningen, de red på en trähäst tillsammans. Och hon närmade sig gruppen med de större barnen och berättade att hon skulle "åka hem till min mormor och morfar när det snöar ute". De var snälla, pratade med henne, men bjöd inte in henne till lek. Och Stora är ju faktiskt inte så van vid mycket barn på en och samma gång, hon förstår kanske inte riktigt än att man faktiskt kan bjuda in sig själv. Det är ju inte ens något som är särskilt lätt för många av oss vuxna att göra!
P nämnde att Stora varit lite ledsen igår också, hon ville hellre vara hemma med mig än att gå till förskolan. Men när jag hämtar henne på eftermiddagarna är hon världens solstråle och pedagogerna berättar att hon "är så positiv och glad hela dagarna, deltar i allt och är inte blyg". Förhoppningsvis är det bara lite separationsångest som smyger sig fram på morgonen - och det kanske är på tiden? Hon har ju faktiskt aldrig riktigt gått igenom några sådana faser under sina levnadsår än...
Nu ska vi ta helg med pepparkaksbak med moster som kommer för att sova hos oss, loppis och julgröt med tanterna imorgon och adventsmys på söndag. Så hoppas jag på att alla nya intryck börjat lägga sig tills det är dags för en ny förskolevecka och att dessa tårsessioner om morgnarna ebbar ut.
Stora satt i soffan, helt förkrossad, med armarna kring min hals. Fingrarna sammanflätade hårt, hårt som om hon aldrig ville släppa. "Snälla mamma jag vill inte gå till skolan, det är inte bra! Jag får inte vara med, jag vill vara med dig och småsyskonen..." Fick verkligen anstränga mig för att inte börja störtgråta, fy vad ont i hjärtat det gjorde!
Jag är ju inte med på dagarna längre, men de senaste dagarna när jag kommit för att hämta har de varit ute och lekt så då har jag passat på att stå och smygtitta lite. Stora går ju mest för sig själv, det är sant. Hon har en speciell leksak som hon tycker mycket om på förskolan och den traskar hon runt med, hon hamnar ju som i en egen värld då. Men igår lekte hon lite med en av flickorna från småbarnsavdelningen, de red på en trähäst tillsammans. Och hon närmade sig gruppen med de större barnen och berättade att hon skulle "åka hem till min mormor och morfar när det snöar ute". De var snälla, pratade med henne, men bjöd inte in henne till lek. Och Stora är ju faktiskt inte så van vid mycket barn på en och samma gång, hon förstår kanske inte riktigt än att man faktiskt kan bjuda in sig själv. Det är ju inte ens något som är särskilt lätt för många av oss vuxna att göra!
P nämnde att Stora varit lite ledsen igår också, hon ville hellre vara hemma med mig än att gå till förskolan. Men när jag hämtar henne på eftermiddagarna är hon världens solstråle och pedagogerna berättar att hon "är så positiv och glad hela dagarna, deltar i allt och är inte blyg". Förhoppningsvis är det bara lite separationsångest som smyger sig fram på morgonen - och det kanske är på tiden? Hon har ju faktiskt aldrig riktigt gått igenom några sådana faser under sina levnadsår än...
Nu ska vi ta helg med pepparkaksbak med moster som kommer för att sova hos oss, loppis och julgröt med tanterna imorgon och adventsmys på söndag. Så hoppas jag på att alla nya intryck börjat lägga sig tills det är dags för en ny förskolevecka och att dessa tårsessioner om morgnarna ebbar ut.
Kommentarer
Moster
Arma du! Vad hemskt det är när barnen är så ledsna.
Svar:
oureverydaystory.blogg.se
Trackback
