"Skratta och var still!"
"Nej, gå tillbaks dit bort nu! Titta ditåt, upp lite. Och hoppa! Spring, nej tillbaks. Still! Såja!" - Pappa med kamera och strikta direktiv på poser för ca 4-årig son på stranden tidigare idag.
Jag älskar foto; att kunna fånga ett ögonblicks händelse och få det att stanna förevigt. Det är ganska häftigt. I och med att telefonen alltid ligger i väskan har jag således också alltid med mig kameran (även om jag givetvis föredrar vår stora, knubbiga systemare såklart) och det blir nästan alltid åtminstone en bild om dagen på barnen tack vare den. Ibland ber jag dem att vara stilla en sekund för att jag ska lyckas få en bild, men jag försöker att inte störa dem för mycket med mitt knäppande. Har dock fått hejda mig själv flera gånger då jag själv känt att kameran tagit över vår dag för mycket och jag insett att jag inte helt och fullt varit närvarande i mina barns upplevelser utan klappat dem på huvudet och sedan fokuserat på hur jag bäst skulle kunna fånga detta på bild. Idag har jag grubblat mycket över detta då vi spenderade några timmar vid stranden. Överallt sprang föräldrar med kameror och mobiler; det filmades och knäpptes foton till höger och vänster.
Fair enough, klart man vill ha lite härliga semesterpics på sina smågryn vid vattenbrynet, inget konstigt alls. Vad som däremot retade min känsligaste nerv var det faktum att så många kände sig tvugna att gå in och avbryta, störa och dirigera barnens spontana lek för att få till den perfekta bilden. En liten kille lekte och hade så roligt vid strandkanten med sin spann och spade, men var tvungen att lägga dem ifrån sig och springa fram och tillbaka ur vattnet i säkert tio minuter för att pappan skulle få en bild han var nöjd med. När så bilden äntligen var tagen var lillkillen både trött och kall och leken var som bortblåst. Ett annat barn blev hela tiden avbruten i sin lek för att hen "lekte fel" - leken passade inte till bilden. "Kan du hålla den högre? Kan inte bilen åka där istället så blir det bättre för pappa? Nej, ingen spade på bilden!"
Fair enough, klart man vill ha lite härliga semesterpics på sina smågryn vid vattenbrynet, inget konstigt alls. Vad som däremot retade min känsligaste nerv var det faktum att så många kände sig tvugna att gå in och avbryta, störa och dirigera barnens spontana lek för att få till den perfekta bilden. En liten kille lekte och hade så roligt vid strandkanten med sin spann och spade, men var tvungen att lägga dem ifrån sig och springa fram och tillbaka ur vattnet i säkert tio minuter för att pappan skulle få en bild han var nöjd med. När så bilden äntligen var tagen var lillkillen både trött och kall och leken var som bortblåst. Ett annat barn blev hela tiden avbruten i sin lek för att hen "lekte fel" - leken passade inte till bilden. "Kan du hålla den högre? Kan inte bilen åka där istället så blir det bättre för pappa? Nej, ingen spade på bilden!"
Jag tycker själv det är otroligt roligt att min familj varit så noga med att ta foton och videofilmer av mig och min syster som barn. Men när jag ser på bilderna av oss är majoriteten av dem på barn som inte ens visste att kameran var framme, det är på spontana ögonblick och det finns kanske 1-3 bilder av samma sak - inte 25. Visst är det en gåva för våra barn att ha möjligheten att se tillbaka på sådana ytterst väldokumenterade barndomsår. Jag hoppas bara att de minns leken, buset och spontaniteten lika mycket som en massa vita och svara, blanka fyrkanter i kombination med uppmaningen "skratta lite nu då!"...
Kommentarer
Trackback
