Vid det här laget är jag väldigt säker och bekväm med vad jag tror på här i livet, men jag försöker ändå alltid att ha ett öppet sinne och lämna rum för att kunna ändra mig. Jag tror att det är farligt att bli för fast i sin grundliga övertygelse och inte våga se bortom den någonsin igen. Detta är nog inte unikt för mig utan något de flesta vettiga och sansade människor håller med om; en vill alltid lära sig mer och få nya perspektiv.

Därför blir jag ledsen när jag så ofta möts av "ni i genusmaffian har ju redan bestämt er och är inte intresserade av att höra vad någon annan har att säga!". Jag tycker ofta det är tvärtom faktiskt. Ofta känner jag att jag kan skriva eller prata om samma sak gång på gång på gång, förklarat så pedagogiskt och tydligt som bara möjligt, men innan jag ens hunnit färdigt har folk bestämt sig för att det helt enkelt bara är fel eftersom de är rädda för att behöva tänka till och om, att faktiskt förstå vad det är jag menar. Budskapet når sällan fram och då är är jag ändå ingen debattör med särskilt aggressiv eller tvingande framtoning. Det finns en ovilja att faktiskt förstå på riktigt, på djupet, som gör mig uppgiven. Det läggs för mycket vikt vid radikala exempel och det är mycket "Big Foot-feeling" över många argument; "vart jag har hört det? Det vet jag kanske inte exakt, men det vet väl alla att så ääär det, så tycker alla feminister och genusfolk!". 

 

Lite den känslan får jag av Alf B Svenssons tafatta text hos Aftonbladet som tyvärr delats flera gånger på min feed på Facebook. Han inleder den med exempel på exempel av vad en lätt skulle kunna tro är radikala genusåsikter, men som i själva verket är rena faktafel. 

"Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar."

Jag frågar mig vem av alla dessa genusfundamentalister som förespråkar det här? Är det sådant Alf hört i kassakön på Coop? "Ja, nu vill de göra oss könlösa också de där genusfolken. Inget kön får man ha, alla ska bli hens - det betyder ju höna förresten, fan vad dumt, höhö!". Jag har i alla fall inte stött på någon genusintresserad människa än som påstår att könen inte ska få finnas, det är liksom biologiskt omöjligt. Snarare är det så att pojkar och flickor ska få finnas och få lov att utvecklas och nå sin fulla potential; att inte hållas tillbaka på grund av sitt kön. För som det är nu är det just vad båda könen gör, hålls tillbaka alltså, på olika sätt. 

 

I grund och botten vill vi alltså egentligen samma sak, jag och Alf, även om jag inte är säker på att han inser det själv. Han avslutar ju trots allt sitt inlägg med att föreslå kompensatorisk pedagogik - en pedagogik som har sitt ursprung i genusvärlden. Jag är en förespråkare även om jag också kan tycka att pedagogiken har sina brister, såsom alla andra, och riskerar att missa de barn och ungdomar som står utanför de färdiga mallar och normer som den räknar med att alla redan fastnat i. I en perfekt värld skulle de individerna märkas och ges den hjälp och de stöd de behöver för att utvecklas så effektivt och positivt som möjligt. Jag ställer mig dock tveksam till hur det i dagens skola, där tiden för den enskilde individen helt enkelt inte finns, fungerar till hundra procent. I det stora hela tycker jag dock det är en god utgångspunkt.

 

Alfs inlägg förvirrar mig, jag förstår inte riktigt vad han vill och vad exakt han försöker säga. Vem vill han egentligen komma åt? Gemensamt verkar vi dock ha åsikten att något inte är som det borde och att vi måste kämpa för ändring för att alla barn ska få en chans i samhället. Och det är ju också en god utgångspunkt.

 

 

 

 

 

 

Det har skrivits mycket om det senaste avsnittet av pysselprogrammet Philofix på Barnkanalen, där programledaren omvandlade en docka till creepy lampa. De flesta rasar mot programmet, som kvällstidningarna så fint skulle uttrycka det, men många försvarar också det hela och tycker landets föräldrar drabbats av moralpanik. 

 

Att det dräller in massanmälningar, klagomål och arga inlägg till höger och vänster är å ena sidan positivt då det visar att folket sätter ner foten. Samtidigt blir det lätt överdrivet och för mycket, så till den grad att ämnet för reaktionerna plötsligt ses som ett oskyldigt spädbarn som måste skyddas till varje pris. Lite så har det blivit i detta fall tycker jag. "SVT har minsann inte gjort något fel" - "det finns något som heter föräldraransvar" - "programmet riktar ju sig trots allt till äldre barn" - "vi kan inte skydda våra barn från allt". 

Nej, men frågan är väl snarare vad som är lämpligt att visa under barnprogramet, oavsett ålder, och varför eller varför inte. Docklampor har gjorts i TV förut, men då på ett odramatiskt vis. I Philofix blir pysslet i kombination med kusligt skådespeleri, aggressiva manéer och konstiga ordval allt annat än odramatiskt för många barn. Jag undrar ofta, när jag ser på barntv, varför programmen är som de är. Det handlar absolut inte bara om Philofix. Varför måste vi prompt ha barnprogram som handlar om spöken och vampyrer för 2-åringar? Varför säger Alfons, Milla och Viktor att Signe är en "tönt-Signe" för att de inte får vara med och leka? Varför berättar Philofix om en flicka i sommarklänning som blir överfallen av två skumma mördartyper på väg hem från ett kalas (i ett tidigare avsnitt)? 

 

Om det inte är olämpligt, vad är det som gör det lämpligt? Om det inte är onödigt, vad är det som gör det nödvändigt?

 

Barnprogram för mig är program där barnet får lov att glädjas och fascineras över roliga och spännande saker på TV för en liten stund. Spännande som i att Tåget Thomas inte verkar hinna fram för att leverera sin last i tid eller att Nalle Puh fastnat i dörröppningen och måste få hjälp att komma ut. Inte spännande som i nagelbitare där en sitter med kudden framför ansiktet och sedan är vaken hela natten med magont. Äldre barn behöver inte heller introduceras för mördarhistorier för att få spänning även om Nalle Puh-grejen kanske känns lite överspelad vid det laget. Må så mina jämförelser vara en gnutta överdrivna, men jag frågar mig fortfarande varför barn ska inbjudas till mer än vad som är för dem såpass tidigt som det görs nu. 

 

 

Jag tror på att vara öppen och ärlig med sina barn - jag är det definitivt med mina - men det ska ske på deras villkor och i deras takt. "Andra sidan" får tycka att jag är hur lättkränkt och insnöad som helst, men jag fortsätter tro på att barn inte behöver utsättas för mer onödigt än vad de redan gör "bara för att". Under tiden stänger i alla fall vi av TVn och leker eller sätter på en dvd under Bolibompatimmen istället. 

 

Beginners i Trollhättan ser till att du inte råkar köpa fel färg till ditt barn. Vad skönt med sådan övertydlighet. Så en slipper oroa sig menar jag...

Blev så glad när vi svängde förbi vårt Coop Nära igår kväll och såg att de helt tagit bort de "vanliga" bananerna ur sortimentet. Eko, eko, ekoså långt min bananradar kunde nå! Tyvärr säljs ju fortfarande de obesprutade gulisarna i plastpåsar, vilket känns sådär både för hälsan och för miljöns skull, men en får vara glad för varje framsteg som görs!

Hen - Ett könsneutralt personligt pronomen* som i första hand är ämnat att användas i de fall då könet är okänt, tillexempel vid uppsatsskrivning. "Anta att någon kommer för att hjälpa till, men hen har ingen telefon" är ett exempel på en imaginär händelse där könet varken är känt eller viktigt för meningens poäng. En vanlig missupfattning verkar vara att ordet hen skulle ha något att göra med färger, kläder eller leksaker.

 

Jag ska försöka bena upp det här så pedagogiskt och tydligt jag bara kan:

 

 

- Nej, hen är inte på något vis ett ord skapat för att förbjuda färgen rosa på flickor eller leksaksbilar till pojkar som så många genusmotståndare envist försöker hålla fast vid. Hen är ett ord, rosa är en färg, en leksak är en leksak. Hen är inte rosa, rosa är inte bil, en docka är inte en strumpa. En bil kan däremot vara rosa, en docka kan bära en strumpa och hjälpen utan telefon i meningen i första stycket kan mycket väl vara klädd i rosa - det vet vi inte, det är inte relevant, precis som könet på personen i den meningen inte heller är relevant varför jag valde att skriva "hen" istället för "han" eller "hon".

- Nej, du förväntas inte börja kalla din son, dotter, man eller faster för hen - deras kön är känt för dig, du vet om din man är en man eller kvinna redan och orden "han" och "hon" är på intet sätt avlägsnade det svenska språket vid dags dato. Det finns ingen hemlig sammansvärjning av militanta genusfanatiker som sitter och försöker komma på sätt att beröva dig ditt kön. Däremot finns det många som kämpar för att vissa människors biologiska tillhörighet, vare sig det är han, hon, hen, det eller den, ska räknas lika mycket som en annan. Det är dock en annan och mycket större diskussion - här behandlar vi enbart ett ord. Ett, litet, ynka ord som upprör och skapar så mycket missförstånd. Tänka sig. Hade hen varit ett företag skulle hen fått grym PR under åren som gått.

 

 

Är det oviljan att ge "hen", och därmed ordet "könsneutralt" och därför också indirekt hela genustänket, "rätt" som gör att denna missuppfattning klamrar sig kvar eller är det bara för att folk helt enkelt inte  f ö r s t å r ? Detta frustrerar mig bortom berg och dalar. 

 

En man - han.

En kvinna - hon.

Kön okänt, osäkert eller irrelevant - hen.

 

 

"Nej, gå tillbaks dit bort nu! Titta ditåt, upp lite. Och hoppa! Spring, nej tillbaks. Still! Såja!" - Pappa med kamera och strikta direktiv på poser för ca 4-årig son på stranden tidigare idag.

 

Jag älskar foto; att kunna fånga ett ögonblicks händelse och få det att stanna förevigt. Det är ganska häftigt. I och med att telefonen alltid ligger i väskan har jag således också alltid med mig kameran (även om jag givetvis föredrar vår stora, knubbiga systemare såklart) och det blir nästan alltid åtminstone en bild om dagen på barnen tack vare den. Ibland ber jag dem att vara stilla en sekund för att jag ska lyckas få en bild, men jag försöker att inte störa dem för mycket med mitt knäppande. Har dock fått hejda mig själv flera gånger då jag själv känt att kameran tagit över vår dag för mycket och jag insett att jag inte helt och fullt varit närvarande i mina barns upplevelser utan klappat dem på huvudet och sedan fokuserat på hur jag bäst skulle kunna fånga detta på bild. Idag har jag grubblat mycket över detta då vi spenderade några timmar vid stranden. Överallt sprang föräldrar med kameror och mobiler; det filmades och knäpptes foton till höger och vänster.

Fair enough, klart man vill ha lite härliga semesterpics på sina smågryn vid vattenbrynet, inget konstigt alls. Vad som däremot retade min känsligaste nerv var det faktum att så många kände sig tvugna att gå in och avbryta, störa och dirigera barnens spontana lek för att få till den perfekta bilden. En liten kille lekte och hade så roligt vid strandkanten med sin spann och spade, men var tvungen att lägga dem ifrån sig och springa fram och tillbaka ur vattnet i säkert tio minuter för att pappan skulle få en bild han var nöjd med. När så bilden äntligen var tagen var lillkillen både trött och kall och leken var som bortblåst. Ett annat barn blev hela tiden avbruten i sin lek för att hen "lekte fel" - leken passade inte till bilden. "Kan du hålla den högre? Kan inte bilen åka där istället så blir det bättre för pappa? Nej, ingen spade på bilden!"

 

Jag tycker själv det är otroligt roligt att min familj varit så noga med att ta foton och videofilmer av mig och min syster som barn. Men när jag ser på bilderna av oss är majoriteten av dem på barn som inte ens visste att kameran var framme, det är på spontana ögonblick och det finns kanske 1-3 bilder av samma sak - inte 25. Visst är det en gåva för våra barn att ha möjligheten att se tillbaka på sådana ytterst väldokumenterade barndomsår. Jag hoppas bara att de minns leken, buset och spontaniteten lika mycket som en massa vita och svara, blanka fyrkanter i kombination med uppmaningen "skratta lite nu då!"...

Snubblade över ett inlägg i ett forum där trådstartaren beklagade sig över sin väns stackars son, som på grund av "tjejiga kläder" blev mobbad på dagis; är det verkligen rätt av hans mamma att utsätta honom för detta?

 

Ibland blir jag så ledsen ända in i hjärtat att jag bara vill skrika, kasta tallrikar och gråta hysteriskt. Det är så fruktansvärt frustrerande och enerverande att jag inte ens kan börja förklara just precis HUR mycket... 

 

Vi lever i Sverige, 2013. Ett land som slår sig för bröstet för sin jämlikhet, för sin öppenhet och frihet. Men i Sverige, 2013, finns det en liten pojke som inte ska kunna få gå till dagis i sin favoritklänning på morgonen för att hans jämnåriga kamrater hemifrån fått med sig att pojkar inte fötts med den rätten. I Sverige år 2013 finns det fortfarande människor som inte har förstått att kön inte vet färg, att det är biologiska kroppsdelar till för fortplantning, inte rosa tröjor med glitter. Och värst av allt, det finns fortfarande människor som tycker att det är den i minoritet som ska foga sig för majoriteten; det är offret för mobbningen (eller i detta fall offret genom föräldern) som drar till sig problem, som gör fel genom att sticka ut, som vill visa sig duktig eller speciell. Då får man tåla lite - eller göra om, göra "rätt".

 

Det är fascinerande, på ett ganska hemskt sätt, hur omvärlden snabbt och effektivt formar våra barn åt oss. Vi har levt med genustänk sedan innan Stora föddes och därefter har vi aktivt jobbat med det här hemma. Hon har aldrig någonsin fått höra från oss att det finns något som heter "pojk- och flickfärger", trots det har hon lyckats snappa upp utifrån att "bara flickor får ha rosa och klänning", "bara pojkar kan spela fotboll bra" etc. Jag kan ju inte hålla mina barn hemma från sociala sammanhang på grund av detta, det vore både omöjligt och korkat, men ibland önskar jag att jag kunde låsa in oss här hemma tills dess att de är stora nog att inte suga i sig precis allt som de får höra utifrån.

 

Jag vill att mina barn ska få växa upp sida vid sida med precis samma förutsättningar oavsett kön. Att de ska få samma möjligheter att ta sig an världen, utforska den och skapa sig det liv de önskar efter de drömmar, känslor och värderingar de själva bär på. Jag vägrar att låta dem formas efter färdiga mallar; efter hur någon, någon gång, bestämt att de ska vara och bli. Det är en mänsklig rättighet att få vara sig själv och jag känner verkligen att det är mitt ytterst ansvar som förälder att kämpa, tills jag blöder om jag måste, för att möjliggöra denna rättighet åt dem. 

 

Det handlar inte om att tvinga på sin pojke klänningar eller att slänga alla hans bilar och ersätta med dockor, lika lite som det handlar om att våra döttrar i sin tur inte ska få bära just klänningar och leka med dockor.

Det handlar om att ge våra barn alla valmöjligheter och därigenom alla möjligheter.

 

 

 

 

Vi svenskar känner då igen ett riktigt problem när vi ser det. Och då får vi racha big time bananas.

 

 

 

 

På Facebook kan du roa dig med hundratals grupper och sidor med texter, bilder och skämt om döda spädbarn, handikappade, människor av olika religioner, enskilda individer som av någon anledning tycks ha förtjänat att få en "hatsida" uppkallad efter sig... Det finns hur många sidor som helst där kvinnor tillskrivs som horor och det postas mjukporr till höger och vänster utan att kostymnissarna på FB-kontoret orkar lyfta ett varningens finger.

 

Men när den svenska sidan trettiotreanledningar, där anledningar till varför feminismen behövs räknas upp, började delas igår fick de eld i baken där borta i USA vill jag lova! Sidan är nu blockad av Facebook och går inte att dela eller länka till där - censur deluxe? Anledningen ryktas vara illustrationen av det kvinnliga könsorganet som visas under en av punkterna. Nej men Facebook, det kan vi ju förstå; en skolboksillustration är ju otroligt stötande och olämplig för alla 20-åringar som sitter och uppdaterar sina statusar. Bättre är det med en grupp där man kan posta bilder på halvnakna tjejer i utmanade positioner och skriva ut namn, ålder och "hoe rating". Jadå.

 

Som om inte detta vore nog snubblar jag idag även över Emelies inlägg och diverse artiklar om American Apparels snedvridna och vidriga syn på "unisex". Det är inte första gången det företaget är i blåsväder och det är det som gör mig så förbannad - går det inte att stoppa sådana som dem eller är det ingen som orkar? Ännu mer störd blir jag av det faktum att nästan 50% av Aftonbladets läsare inte tycker bilderna i fråga är något att bli upprörd över, och att många i Emelies kommentarfält uppmanar henne att "sluta leta fel". Är det på riktigt, undrar jag? Har vi verkligen inte kommit längre år 2013?

 

______________ <--- valfritt, frustrerat, fult ord.

 

 

 

Något som både verkar vara inspirerande och provocerande för människor omkring oss är min och sambons önskan att, i så stor utsträckning som möjligt, bara köpa leksaker i naturmaterial till barnen. Redan innan Stora föddes så försökte vi prata om det här med nära och kära och då klev nog ändå de flesta ombord på vår båt, men i takt med att barnen blir större verkar det också bli svårare och svårare att hålla plasten borta från dem.

 

Det finns flera orsaker till vår anti-plast filosofi; leksaker i naturmaterial håller tillexempel i oändlighet och åldras med värdighet. De är, i vårt tycke, finare än leksaker i plast och dessutom lämnar ofta leksaker i trä och tyg mer spelrum för fantasin. De är lite mindre bestämda och färdiga så att säga, vilket främjar kreativiteten och skapandet hos barnet på ett helt annat sätt. Det har alltså en hel del med både kreativ utveckling och ren och skär estetik att göra.

Men den främsta orsaken är ändå alla kemikalier och hälsoskadliga ämnen som, trots Sveriges/EU's "stränga" lagar, fortfarande gömmer sig i allt från gosedjur till lego. 2007 förbjöds de farligaste ftalarena i de leksaker vi kan köpa i landet, men det finns fortfarande så mycket skit - rent ut sagt - som våra barn stoppar i munnen och kommer i kontakt med varje dag. Inte bara bland deras leksaker utan i våra möbler, i rengöringsmedel, tvättmedel (för att inte tala om sköljmedel) och så vidare. Helt gift- och kemikaliefri är nog svårt att bli i det samhälle vi lever i, men nog kan man åstadkomma ganska mycket kemikaliebantning med ganska få medel - ett utav dem är att utesluta leksaker i plast och gosedjur i annat än ekologiska naturmaterial.

Lille och Bror har än så länge bara leksaker i naturliga material, men Stora börjar mer och mer dras in i "the world of plastic", som jag kallar det. Den nya fascinationen är Littlest Petshop, vilka hon lyckats charma till sig av väl menande släktingar. Men även vi själva har fallit för frestelsen att stryka henne medhårs och framkalla det där lyckliga lilla leendet som uppenbarar sig när hon får något hon verkligen, verkligen önskat sig. Hon har med andra ord en hel del leksaker som med största sannolikhet inte är så nyttiga, både som hon fått av andra och av oss själva. Varför, är väl den stora frågan, när vi nu tycker som vi tycker. Vår klena ursäkt är att det helt enkelt är svårt att säga nej när alla andra säger ja. Det är svårt att stå stark i sina åsikter när alla ifrågasätter. Men i vårt lilla hus har vi nu fått nog - plast- och kemikaliebantningen är igång och den är hård! Det kommer att ta tid, men i framtiden hoppas jag att vår lilla räd kommer att ha avlägsnat det mesta onaturliga i vårt hem; i alla rum, inte bara barnens.  

 

Något som glädjer mig mycket är att det från ett litet politiskt hörn nu även börjar tryckas på när det kommer till miljön där våra barn vistas i barnomsorgen. Emma Vildstrand (MP) och två partikollegor har väckt motioner om handlingsplaner för att Kungsbackas förskolor om 10 år ska vara giftfria (Läs artikeln om motionen här). Jag hoppas på att fler tar efter och att så många barn som möjligt får chansen att vistas i rena miljöer i framtiden. Om det är något jag är tacksam för så är det att Storas förskola är helt ekologisk både när det kommer till leksaker, mat och de rengöringsmedel som används. Det känns tryggt för mig att veta att hon är som i en liten renhetsbubbla där. Tyvärr ligger nog inte tillräckligt stort fokus på just detta ämne för att det ska hända något världsomvälvande ännu, men man måste ju börja någonstans och förhoppningsvis blir Kungsbackas framtida småttingar bevis på detta.

 

 

Marcus Birros senaste krönika i Expressen tycker jag är vansinnigt viktig, tänkvärd och tyvärr sann. Huvudet på spiken som man säger. Huvudet på spiken. 

 

 

 

För mig är det oerhört viktigt att både Stora, Lille och Bror får växa upp sedda, hörda, starka och älskade. Mitt mål är givetvis att de ska bli självständiga individer med god självkänsla. Många verkar tycka att en bra självkänsla hänger ihop med hur mycket beröm ett barn får eftersom berömmet i sin tur mäter hur mycket kärlek som ges. Jag vill skrika NEJ! Vänta! Stopp! Beröm är inte kärlek - kärlek är inte beröm. 

När jag skulle hämta Stora på förskolan en dag satt hon och flera andra barn och tecknade. De ville alla att jag skulle titta på just deras teckningar och i stunden, som faktiskt blev lite stressig då jag skulle bolla alla dessa barn och deras iver på en och samma gång, märkte jag hur svårt det var att faktiskt se dem och inte bara bedöma dem. Ett "nämen åh så fint du gjort" eller "vad duktigt du ritat" är så mycket enklare att haspla ur sig än att faktiskt se teckningen, se barnet och berömma ansträngningen. Jag försöker att aktivt tänka på det när jag är med mina egna barn såklart, men just i den här situationen när det dels handlade om barn som inte var mina och det dels var många av dem, så var min första tanke att gå tillbaka till det enkla. Det gjorde jag dock inte och på de flesta barnen upplevde jag att det märktes att de uppskattade "den där förstår jag verkligen att du lagt ner tid på" framför ett "åh så fin!". 

 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig talar om för mina barn att de är duktiga och jag tror heller inte att beröm av den formen i en viss mängd är skadlig. Däremot tycker jag det är så viktigt att försöka tänka ett steg längre än "fint" och "duktigt", det är så avfärdande och ibland till och med direkt nedlåtande. Ett bra exempel på det tycker jag är att fundera på om du skulle bemöta en vuxen människa med samma kommentar i en liknande situation? Troligtvis inte eftersom det skulle låta som att du talade uppifrån och ner åt den personen. 

Det finns ju en fara med det hela också, i ett samhälle där det finns så väldigt mycket rätt och fel i barnauppfostran och många känner press på att vara den perfekta föräldern som är medveten om genus, mat, leksaker och olika metoder. Faran är att barnens självkänsla blir ett slags kvitto på min prestation som mamma/pappa och då är man ju genast tillbaka i den onda cirkeln igen.

För att försöka ge mina barn en god grund till en god självkänsla vet jag att jag måste jobba aktivt med mig själv och min egen självkänsla, som tyvärr bygger mycket på prestationer, och jag har märkt att detta går lite hand i hand. Genom att se mina barn tycker jag mig även kunna se mig själv bättre, jag byggs upp på nytt i takt med att mina barn byggs upp för första gången.

Jag vill att mina ungar ska känna sig stolta och nöjda när de gjort något bra, men inte att deras värde ligger i själva prestationen och framför allt inte att deras föräldrars kärlek ligger i prestationen. Och jag som mamma vill även kunna känna att mitt värde inte ligger i mina barns prestationer utan i deras kärlek till mig. Så fram för att se varandras ansträngningar och upplevelser, inte varandras prestationer - och fram för kärlek som kommer från kärlek, inte beröm.