Riktigt vår är det kanske inte ännu men det milda vädret börjar sakta men säkert dra in över vår stad och det är hög tid att införskaffa något annat än supervarma vinteroveraller till syskontrion. I år tänkte vi testa ullkläder som yttersta lager och se hur det passar oss. Obehandlad ull har ju naturligt vattenavstötande egenskaper och kurar en dessutom plaggen ska de tåla en del.

Efter många om och men bestämde vi oss för jackor till alla barnen samt byxor till Lille och Bror från Disana, ett familjeföretag från Tyskland som gör helt ekologiska och GOTS-certifierade ullkläder. Jackorna och byxorna som är på väg hem till oss är i 100% ekologisk, filtad ull med knappar av taguanötter. Byxorna har förstärkta knän och ska vara extra bra för barn som kryper då de tål omild lek väldigt bra och hålls uppe med hjälp av hängsleband. Mina barn kryper inte längre, däremot kan de allt som finns att kunna om "omild lek" så förhoppningsvis ska dessa fungera bra både på förskolan och vid kolonistugan i vår och i höst. Storas byxor är lite annorlunda i modellen, med båda mag- och benmudd, och kommer från svenska Barnfota. De tillverkas för hand i Tyskland och är även de gjorda i ekologisk ullfilt.

Det finns en nackdel med jackorna som grämer mig en aning och det är att luvorna är fasta; jag undviker alltid fasta luvor på lek- och förskolekläder... Utbudet av ekologiska ullkläder, eller ullkläder överhuvudtaget, är tyvärr inte jättestort och fasta luvor är något som finns på i princip alla filtade jackor. De yngsta leker dock alltid på själva gårdsplanen på förskolan. Den består av grus, ett ört- och salladsland, sandlåda och gräsmatta med träd (utan grenar långt ner) - de lär inte vara i farozonen direkt. Och för Stora, som går i storbarnsgruppen och får lov att klättra på berget och i träden lite högre upp, har vi även köpt en ullfleecetröja från norska Nøstebarn som jag hoppas ska komma till använding under de torra vårdagarna. Den är helt utan luva och enkel att bara dra över huvudet när de ska ut och leka. Till ullfleecen ett par ribbstickade ullbyxor att dra över tightsen, även de från Nøstebarn.

...som finns kan kanske vara små, knubbiga och mjuka barnfötter. De här låg och sov på min soffa tidigare idag och jag var bara tvungen att föreviga de runda små tårna och oförstörda trampdynorna. Ljuvligt!

Vi firar inte något särskilt vis hemma hos oss, men tycker ändå Alla hjärtans är ett bra tillfälle för lite extra mycket kramar och kärleksförklaringar. Det kan en aldrig få för mycket av! 

Kärlek, förståelse, respekt och acceptans är vad jag önskar världen idag. Love all around!

Efter många månader med den här lille kompisen i badrumsskåpet tänkte jag att jag skulle slänga upp en liten rescension. Snälla men samtidigt riktigt effektiva deodoranter till ömtåliga, och ofta nyrakade, armhålor är viktigt men svårt att hitta. Jag har som sagt börjat min quest i deoland med...

"Urtekram Deo Crystal Rose" från Urtekram.

 

Konsistensen är ganska rinnig och blöt och mina armhålor behöver lufttorka i en 20-30 sekunder efter att jag rollat på deon. Sätter jag på mig en långärmad tröja direkt efter applicering kommer de blöta fläckarna som ett brev på posten. Visserligen har jag inte märkt av att deon lämnar några missfärgningar på kläderna, men i alla fall. Alltid trevlig att inte starta dagen med klibbiga märken under armarna.

Jag hade gärna sett en större kula för att förhindra att en får så mycket deovätska på en gång i och med att den känns så blöt. Dessutom skulle förmodligen deon räcka längre - som det är nu finner jag den tämligen odryg. 

Doften är ju en smaksak, men jag som är ganska kräsen tycker den är ljuvlig. Frisk, somrig och härlig - inte det minsta som Farmor Agdas rosparfym från 1942, utan riktigt lätt och fräsch i doften. Tyvärr tycker jag dock inte att den håller i sig särskilt länge och vissa dagar, när jag anstränger mig lite mer direkt på morgonen (tex. när jag lämnar barnen på dagis, släpar upp 3 x ungar för dagistrappor osv.), luktar jag ganska mycket svett redan efter 1,5 timma. Och då är jag inte ens en person som svettas särskilt mycket.

All in all så är det en helt ok deodorant, använder hellre den än någon annan fullproppad med läskigheter även om jag luktar något mer svettigt vid dagens slut. Jag skulle dock först och främst rekommendera den för dig som har ett mer stilla arbete, kanske på kontor eller liknande. För dig som inte använder deodorant alls men önskar en för lite mer festliga tillfällen ger jag också tummen upp.

 

 

 

Vid det här laget är jag väldigt säker och bekväm med vad jag tror på här i livet, men jag försöker ändå alltid att ha ett öppet sinne och lämna rum för att kunna ändra mig. Jag tror att det är farligt att bli för fast i sin grundliga övertygelse och inte våga se bortom den någonsin igen. Detta är nog inte unikt för mig utan något de flesta vettiga och sansade människor håller med om; en vill alltid lära sig mer och få nya perspektiv.

Därför blir jag ledsen när jag så ofta möts av "ni i genusmaffian har ju redan bestämt er och är inte intresserade av att höra vad någon annan har att säga!". Jag tycker ofta det är tvärtom faktiskt. Ofta känner jag att jag kan skriva eller prata om samma sak gång på gång på gång, förklarat så pedagogiskt och tydligt som bara möjligt, men innan jag ens hunnit färdigt har folk bestämt sig för att det helt enkelt bara är fel eftersom de är rädda för att behöva tänka till och om, att faktiskt förstå vad det är jag menar. Budskapet når sällan fram och då är är jag ändå ingen debattör med särskilt aggressiv eller tvingande framtoning. Det finns en ovilja att faktiskt förstå på riktigt, på djupet, som gör mig uppgiven. Det läggs för mycket vikt vid radikala exempel och det är mycket "Big Foot-feeling" över många argument; "vart jag har hört det? Det vet jag kanske inte exakt, men det vet väl alla att så ääär det, så tycker alla feminister och genusfolk!". 

 

Lite den känslan får jag av Alf B Svenssons tafatta text hos Aftonbladet som tyvärr delats flera gånger på min feed på Facebook. Han inleder den med exempel på exempel av vad en lätt skulle kunna tro är radikala genusåsikter, men som i själva verket är rena faktafel. 

"Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar."

Jag frågar mig vem av alla dessa genusfundamentalister som förespråkar det här? Är det sådant Alf hört i kassakön på Coop? "Ja, nu vill de göra oss könlösa också de där genusfolken. Inget kön får man ha, alla ska bli hens - det betyder ju höna förresten, fan vad dumt, höhö!". Jag har i alla fall inte stött på någon genusintresserad människa än som påstår att könen inte ska få finnas, det är liksom biologiskt omöjligt. Snarare är det så att pojkar och flickor ska få finnas och få lov att utvecklas och nå sin fulla potential; att inte hållas tillbaka på grund av sitt kön. För som det är nu är det just vad båda könen gör, hålls tillbaka alltså, på olika sätt. 

 

I grund och botten vill vi alltså egentligen samma sak, jag och Alf, även om jag inte är säker på att han inser det själv. Han avslutar ju trots allt sitt inlägg med att föreslå kompensatorisk pedagogik - en pedagogik som har sitt ursprung i genusvärlden. Jag är en förespråkare även om jag också kan tycka att pedagogiken har sina brister, såsom alla andra, och riskerar att missa de barn och ungdomar som står utanför de färdiga mallar och normer som den räknar med att alla redan fastnat i. I en perfekt värld skulle de individerna märkas och ges den hjälp och de stöd de behöver för att utvecklas så effektivt och positivt som möjligt. Jag ställer mig dock tveksam till hur det i dagens skola, där tiden för den enskilde individen helt enkelt inte finns, fungerar till hundra procent. I det stora hela tycker jag dock det är en god utgångspunkt.

 

Alfs inlägg förvirrar mig, jag förstår inte riktigt vad han vill och vad exakt han försöker säga. Vem vill han egentligen komma åt? Gemensamt verkar vi dock ha åsikten att något inte är som det borde och att vi måste kämpa för ändring för att alla barn ska få en chans i samhället. Och det är ju också en god utgångspunkt.

 

 

I fredags hängde jag och min stackars, stackars mamma (aka chauffören och bärhjälpen) på låset till IKEA för att inhandla lite ting från den tillfälliga designkollektionen Bråkig. Vi har länge behövt nytt middagsporslin här hemma, men har haft svårt att hitta något vi båda gillar. Så fort jag fick nys om Bråkigkollektionen tidigare i vintras visste jag dock att dess härliga tallrikar skulle få flytta in till oss och göra våra middagar lite trevligare.

Jag kan väl säga som så att det var en galen morgon; hjälp vad föräldralediga är svåra att ha och göra med i Bråkiga situationer alltså! Det armbågades och knuffades, kundvagnar kunde icke lämnas utan översikt då ivriga och giriga fingrar gärna norpade åt sig både det ena och det andra därifrån annars... Ja, det var kaos. Jag fick tag på det jag var ute efter samt några extrasaker, som den fina koppen och fatet på bilden nedan, men efteråt fick jag en sån där ont-i-magen-känsla - ungefär som Stina i Saltkråkan när hon säljer Skrållan för en 25-öring, köper en stor kokosboll som hon glatt trycker i sig och sedan inser vad hon gjort, får ont i magen och blir ledsen.

Lite så faktiskt. Det slog mig liksom bara extra tydligt just då, det här med konsumtionshets och hur vi bara måste ha allt hela tiden, kosta vad det kosta vill både mätt i pengar, andras lycka och välmående och framförallt oberoende av vår miljös hälsa. Det är ju inte som att jag köper porslin varenda dag, och det vi redan har är till största delen arvegods, men jag känner mig ändå lite skyldig som drogs med i själva hetsen. Jag råkar veta att det vankas fler limited editions på IKEA i år, men jag har bestämt mig för att stå utanför resten av årets design craze och i stället njuta av mitt bråkiga porslin 2014 ut. Eller livet ut. Kanske tills Stora flyttar hemifrån och det är inne med "det där porslinet som såldes på IKEA 2014" och hon tar med sig det till sin nya lya. Appropå det förresten så hörde jag om någon som köpt på sig en massa porslin på premiärdagen för kollektionen och meddelat till kassörskan att hen skulle spara allt i originalkartongerna i 20 år och sedan sälja det dyrt. Det var ju också en variant! ;)