Illustration av Liv Strömquist


Liv är sjukt bra på att sammanfatta saker på ett träffsäkert och övertydligt sätt tycker jag. Hur många gånger har jag inte gett mig in i diskussioner där jag försökt förklara det bilden säger, utan att det går fram ens minsta lilla? Säkert hundrafemtioelva gånger. Nu behöver jag inte det längre, det är bara att bifoga bilden och lägga upp fötterna på soffbordet. Aaah.

 

 

Vid det här laget är jag väldigt säker och bekväm med vad jag tror på här i livet, men jag försöker ändå alltid att ha ett öppet sinne och lämna rum för att kunna ändra mig. Jag tror att det är farligt att bli för fast i sin grundliga övertygelse och inte våga se bortom den någonsin igen. Detta är nog inte unikt för mig utan något de flesta vettiga och sansade människor håller med om; en vill alltid lära sig mer och få nya perspektiv.

Därför blir jag ledsen när jag så ofta möts av "ni i genusmaffian har ju redan bestämt er och är inte intresserade av att höra vad någon annan har att säga!". Jag tycker ofta det är tvärtom faktiskt. Ofta känner jag att jag kan skriva eller prata om samma sak gång på gång på gång, förklarat så pedagogiskt och tydligt som bara möjligt, men innan jag ens hunnit färdigt har folk bestämt sig för att det helt enkelt bara är fel eftersom de är rädda för att behöva tänka till och om, att faktiskt förstå vad det är jag menar. Budskapet når sällan fram och då är är jag ändå ingen debattör med särskilt aggressiv eller tvingande framtoning. Det finns en ovilja att faktiskt förstå på riktigt, på djupet, som gör mig uppgiven. Det läggs för mycket vikt vid radikala exempel och det är mycket "Big Foot-feeling" över många argument; "vart jag har hört det? Det vet jag kanske inte exakt, men det vet väl alla att så ääär det, så tycker alla feminister och genusfolk!". 

 

Lite den känslan får jag av Alf B Svenssons tafatta text hos Aftonbladet som tyvärr delats flera gånger på min feed på Facebook. Han inleder den med exempel på exempel av vad en lätt skulle kunna tro är radikala genusåsikter, men som i själva verket är rena faktafel. 

"Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar."

Jag frågar mig vem av alla dessa genusfundamentalister som förespråkar det här? Är det sådant Alf hört i kassakön på Coop? "Ja, nu vill de göra oss könlösa också de där genusfolken. Inget kön får man ha, alla ska bli hens - det betyder ju höna förresten, fan vad dumt, höhö!". Jag har i alla fall inte stött på någon genusintresserad människa än som påstår att könen inte ska få finnas, det är liksom biologiskt omöjligt. Snarare är det så att pojkar och flickor ska få finnas och få lov att utvecklas och nå sin fulla potential; att inte hållas tillbaka på grund av sitt kön. För som det är nu är det just vad båda könen gör, hålls tillbaka alltså, på olika sätt. 

 

I grund och botten vill vi alltså egentligen samma sak, jag och Alf, även om jag inte är säker på att han inser det själv. Han avslutar ju trots allt sitt inlägg med att föreslå kompensatorisk pedagogik - en pedagogik som har sitt ursprung i genusvärlden. Jag är en förespråkare även om jag också kan tycka att pedagogiken har sina brister, såsom alla andra, och riskerar att missa de barn och ungdomar som står utanför de färdiga mallar och normer som den räknar med att alla redan fastnat i. I en perfekt värld skulle de individerna märkas och ges den hjälp och de stöd de behöver för att utvecklas så effektivt och positivt som möjligt. Jag ställer mig dock tveksam till hur det i dagens skola, där tiden för den enskilde individen helt enkelt inte finns, fungerar till hundra procent. I det stora hela tycker jag dock det är en god utgångspunkt.

 

Alfs inlägg förvirrar mig, jag förstår inte riktigt vad han vill och vad exakt han försöker säga. Vem vill han egentligen komma åt? Gemensamt verkar vi dock ha åsikten att något inte är som det borde och att vi måste kämpa för ändring för att alla barn ska få en chans i samhället. Och det är ju också en god utgångspunkt.

 

 

Beginners i Trollhättan ser till att du inte råkar köpa fel färg till ditt barn. Vad skönt med sådan övertydlighet. Så en slipper oroa sig menar jag...

Hen - Ett könsneutralt personligt pronomen* som i första hand är ämnat att användas i de fall då könet är okänt, tillexempel vid uppsatsskrivning. "Anta att någon kommer för att hjälpa till, men hen har ingen telefon" är ett exempel på en imaginär händelse där könet varken är känt eller viktigt för meningens poäng. En vanlig missupfattning verkar vara att ordet hen skulle ha något att göra med färger, kläder eller leksaker.

 

Jag ska försöka bena upp det här så pedagogiskt och tydligt jag bara kan:

 

 

- Nej, hen är inte på något vis ett ord skapat för att förbjuda färgen rosa på flickor eller leksaksbilar till pojkar som så många genusmotståndare envist försöker hålla fast vid. Hen är ett ord, rosa är en färg, en leksak är en leksak. Hen är inte rosa, rosa är inte bil, en docka är inte en strumpa. En bil kan däremot vara rosa, en docka kan bära en strumpa och hjälpen utan telefon i meningen i första stycket kan mycket väl vara klädd i rosa - det vet vi inte, det är inte relevant, precis som könet på personen i den meningen inte heller är relevant varför jag valde att skriva "hen" istället för "han" eller "hon".

- Nej, du förväntas inte börja kalla din son, dotter, man eller faster för hen - deras kön är känt för dig, du vet om din man är en man eller kvinna redan och orden "han" och "hon" är på intet sätt avlägsnade det svenska språket vid dags dato. Det finns ingen hemlig sammansvärjning av militanta genusfanatiker som sitter och försöker komma på sätt att beröva dig ditt kön. Däremot finns det många som kämpar för att vissa människors biologiska tillhörighet, vare sig det är han, hon, hen, det eller den, ska räknas lika mycket som en annan. Det är dock en annan och mycket större diskussion - här behandlar vi enbart ett ord. Ett, litet, ynka ord som upprör och skapar så mycket missförstånd. Tänka sig. Hade hen varit ett företag skulle hen fått grym PR under åren som gått.

 

 

Är det oviljan att ge "hen", och därmed ordet "könsneutralt" och därför också indirekt hela genustänket, "rätt" som gör att denna missuppfattning klamrar sig kvar eller är det bara för att folk helt enkelt inte  f ö r s t å r ? Detta frustrerar mig bortom berg och dalar. 

 

En man - han.

En kvinna - hon.

Kön okänt, osäkert eller irrelevant - hen.

 

Snubblade över ett inlägg i ett forum där trådstartaren beklagade sig över sin väns stackars son, som på grund av "tjejiga kläder" blev mobbad på dagis; är det verkligen rätt av hans mamma att utsätta honom för detta?

 

Ibland blir jag så ledsen ända in i hjärtat att jag bara vill skrika, kasta tallrikar och gråta hysteriskt. Det är så fruktansvärt frustrerande och enerverande att jag inte ens kan börja förklara just precis HUR mycket... 

 

Vi lever i Sverige, 2013. Ett land som slår sig för bröstet för sin jämlikhet, för sin öppenhet och frihet. Men i Sverige, 2013, finns det en liten pojke som inte ska kunna få gå till dagis i sin favoritklänning på morgonen för att hans jämnåriga kamrater hemifrån fått med sig att pojkar inte fötts med den rätten. I Sverige år 2013 finns det fortfarande människor som inte har förstått att kön inte vet färg, att det är biologiska kroppsdelar till för fortplantning, inte rosa tröjor med glitter. Och värst av allt, det finns fortfarande människor som tycker att det är den i minoritet som ska foga sig för majoriteten; det är offret för mobbningen (eller i detta fall offret genom föräldern) som drar till sig problem, som gör fel genom att sticka ut, som vill visa sig duktig eller speciell. Då får man tåla lite - eller göra om, göra "rätt".

 

Det är fascinerande, på ett ganska hemskt sätt, hur omvärlden snabbt och effektivt formar våra barn åt oss. Vi har levt med genustänk sedan innan Stora föddes och därefter har vi aktivt jobbat med det här hemma. Hon har aldrig någonsin fått höra från oss att det finns något som heter "pojk- och flickfärger", trots det har hon lyckats snappa upp utifrån att "bara flickor får ha rosa och klänning", "bara pojkar kan spela fotboll bra" etc. Jag kan ju inte hålla mina barn hemma från sociala sammanhang på grund av detta, det vore både omöjligt och korkat, men ibland önskar jag att jag kunde låsa in oss här hemma tills dess att de är stora nog att inte suga i sig precis allt som de får höra utifrån.

 

Jag vill att mina barn ska få växa upp sida vid sida med precis samma förutsättningar oavsett kön. Att de ska få samma möjligheter att ta sig an världen, utforska den och skapa sig det liv de önskar efter de drömmar, känslor och värderingar de själva bär på. Jag vägrar att låta dem formas efter färdiga mallar; efter hur någon, någon gång, bestämt att de ska vara och bli. Det är en mänsklig rättighet att få vara sig själv och jag känner verkligen att det är mitt ytterst ansvar som förälder att kämpa, tills jag blöder om jag måste, för att möjliggöra denna rättighet åt dem. 

 

Det handlar inte om att tvinga på sin pojke klänningar eller att slänga alla hans bilar och ersätta med dockor, lika lite som det handlar om att våra döttrar i sin tur inte ska få bära just klänningar och leka med dockor.

Det handlar om att ge våra barn alla valmöjligheter och därigenom alla möjligheter.

 

 

 

 

Vi svenskar känner då igen ett riktigt problem när vi ser det. Och då får vi racha big time bananas.

 

 

 

 

På Facebook kan du roa dig med hundratals grupper och sidor med texter, bilder och skämt om döda spädbarn, handikappade, människor av olika religioner, enskilda individer som av någon anledning tycks ha förtjänat att få en "hatsida" uppkallad efter sig... Det finns hur många sidor som helst där kvinnor tillskrivs som horor och det postas mjukporr till höger och vänster utan att kostymnissarna på FB-kontoret orkar lyfta ett varningens finger.

 

Men när den svenska sidan trettiotreanledningar, där anledningar till varför feminismen behövs räknas upp, började delas igår fick de eld i baken där borta i USA vill jag lova! Sidan är nu blockad av Facebook och går inte att dela eller länka till där - censur deluxe? Anledningen ryktas vara illustrationen av det kvinnliga könsorganet som visas under en av punkterna. Nej men Facebook, det kan vi ju förstå; en skolboksillustration är ju otroligt stötande och olämplig för alla 20-åringar som sitter och uppdaterar sina statusar. Bättre är det med en grupp där man kan posta bilder på halvnakna tjejer i utmanade positioner och skriva ut namn, ålder och "hoe rating". Jadå.

 

Som om inte detta vore nog snubblar jag idag även över Emelies inlägg och diverse artiklar om American Apparels snedvridna och vidriga syn på "unisex". Det är inte första gången det företaget är i blåsväder och det är det som gör mig så förbannad - går det inte att stoppa sådana som dem eller är det ingen som orkar? Ännu mer störd blir jag av det faktum att nästan 50% av Aftonbladets läsare inte tycker bilderna i fråga är något att bli upprörd över, och att många i Emelies kommentarfält uppmanar henne att "sluta leta fel". Är det på riktigt, undrar jag? Har vi verkligen inte kommit längre år 2013?

 

______________ <--- valfritt, frustrerat, fult ord.