I böckernas värld.
Stora är en riktig boklus, en egenskap jag älskar! Bland det bästa på hela dagen är när vi kryper upp under en filt tillsammans i soffan och läser böcker på kvällen. Vi har ett litet tidsrum helt för oss själva precis mellan att jag lagt tvillingarna tills dess att barnens pappa kommer hem och det brukar vi alltså nyttja till lite läsmys.
Jag förbeställde några artiklar från Adlibris bokrea för ett tag sedan och de damp ner i brevlådan idag vilket resulterade i en väldigt lycklig fröken! Den gröna pysselboken med Mumin har hon nästan gjort färdigt nu på eftermiddagen och i afton ska vi dyka in i Lillefantens räknevärld har hon bestämt. Kanske kommer det en recension på böckerna om ett tag!
Liten blir Stor.
Det känns som att bilderna ovan togs just alldeles nyss, men ändå har min lilla, lilla unge på något vis hunnit bli så stor! Snart är det två år sedan de knäpptes. Rolig som få är hon, smart som bara den, omtänksam och snusförnuftig med en "old soul". Min Stora. Att man kan älska en annan människa så mycket, det är helt otroligt. Ibland känns det som att känslorna till denna lilla/stora varelse inte kommer att få plats mycket längre i min kropp, som att det kommer spruta kärlek ur öronen på mig inom en snar framtid.
Sagt av Stora idag, med händerna om mina kinder, pannan mot min panna och näsan mot min näsa:
"Mamma, vi är väl bästa vänner du och jag? Du är i alla fall min bästa vän, för jag blir glad när vi leker och det är mysigt att kramas med dig. Det är så bra att jag har dig!".
Man kan ju smälta för mindre! Min fantastiska unge, kärleken till dig är så stor, så stor.
Sagt av Stora idag, med händerna om mina kinder, pannan mot min panna och näsan mot min näsa:
"Mamma, vi är väl bästa vänner du och jag? Du är i alla fall min bästa vän, för jag blir glad när vi leker och det är mysigt att kramas med dig. Det är så bra att jag har dig!".
Man kan ju smälta för mindre! Min fantastiska unge, kärleken till dig är så stor, så stor.
Storas säng: Före och Efter.
Som jag tidigare berättat fick ju Stora en ny säng strax innan jul. Eller, en gammal en som var ny för henne. Jättefin i modellen, men den behövde verkligen renoveras. Lite ont i hjärtat gjorde det att måla om en säng som var i orginalskick från cirkus 30-talet, men samtidigt så är det ju bara så - vissa grejer måste helt enkelt fräschas till, annars kommer de antingen gå sönder eller hamna på någons vind för att de är för fula att stå framme.
Just den här sängen visade sig vara ett riktigt hundjobb att fixa med. Troligtvis var den från början målad med ägg eller filmjölk och när jag använde målartvätt för att få rent ytan så började orginalfärgen att gegga ihop sig, smula sönder och ha sig. Fick skrapa av så mycket jag kunde med spackelverktyg för att sedan slipa, slipa, slipa. Det blev inte helt jämt på alla ställen, men close enough. Efter spackel, två varv med grundfärg och två varv med snickerifärg blev den riktigt fin tycker jag! Hade kanske inte skadat med ytterligare ett lager av den sista färgen, men det sparar jag tills den dag den behöver färschas upp på nytt.
Sandaler till sommarfötter.
Lille och Bror får antagligen nöja sig med de sandaler vi sparat från när Stora var mindre, men frökenlökens fötter är absolut i behov av ett par fina sandaler till våren och sommarens alla skutt och hopp. Jag tycker att Vessla från Kavat är fina och praktiska med stängd tå (för att undvika skrap), men ändå öppna partier (fröken i fråga har varma tossar), men Stora själv föredrar modellen Sindre. Och de är ju underbara, det tycker jag också, tror bara att de kan bli varma att traska dag ut och dag in. Helst hade jag köpt båda paren, Vessla till trask och Sindre till findagar, men Kavat vet ju att ta betalt för sina fotbeklädnader om man säger så... Kampen fortgår här hemma, vi får se vem som vinner!
Vad duktig du är! Eller?
För mig är det oerhört viktigt att både Stora, Lille och Bror får växa upp sedda, hörda, starka och älskade. Mitt mål är givetvis att de ska bli självständiga individer med god självkänsla. Många verkar tycka att en bra självkänsla hänger ihop med hur mycket beröm ett barn får eftersom berömmet i sin tur mäter hur mycket kärlek som ges. Jag vill skrika NEJ! Vänta! Stopp! Beröm är inte kärlek - kärlek är inte beröm.
När jag skulle hämta Stora på förskolan en dag satt hon och flera andra barn och tecknade. De ville alla att jag skulle titta på just deras teckningar och i stunden, som faktiskt blev lite stressig då jag skulle bolla alla dessa barn och deras iver på en och samma gång, märkte jag hur svårt det var att faktiskt se dem och inte bara bedöma dem. Ett "nämen åh så fint du gjort" eller "vad duktigt du ritat" är så mycket enklare att haspla ur sig än att faktiskt se teckningen, se barnet och berömma ansträngningen. Jag försöker att aktivt tänka på det när jag är med mina egna barn såklart, men just i den här situationen när det dels handlade om barn som inte var mina och det dels var många av dem, så var min första tanke att gå tillbaka till det enkla. Det gjorde jag dock inte och på de flesta barnen upplevde jag att det märktes att de uppskattade "den där förstår jag verkligen att du lagt ner tid på" framför ett "åh så fin!".
När jag skulle hämta Stora på förskolan en dag satt hon och flera andra barn och tecknade. De ville alla att jag skulle titta på just deras teckningar och i stunden, som faktiskt blev lite stressig då jag skulle bolla alla dessa barn och deras iver på en och samma gång, märkte jag hur svårt det var att faktiskt se dem och inte bara bedöma dem. Ett "nämen åh så fint du gjort" eller "vad duktigt du ritat" är så mycket enklare att haspla ur sig än att faktiskt se teckningen, se barnet och berömma ansträngningen. Jag försöker att aktivt tänka på det när jag är med mina egna barn såklart, men just i den här situationen när det dels handlade om barn som inte var mina och det dels var många av dem, så var min första tanke att gå tillbaka till det enkla. Det gjorde jag dock inte och på de flesta barnen upplevde jag att det märktes att de uppskattade "den där förstår jag verkligen att du lagt ner tid på" framför ett "åh så fin!".
Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig talar om för mina barn att de är duktiga och jag tror heller inte att beröm av den formen i en viss mängd är skadlig. Däremot tycker jag det är så viktigt att försöka tänka ett steg längre än "fint" och "duktigt", det är så avfärdande och ibland till och med direkt nedlåtande. Ett bra exempel på det tycker jag är att fundera på om du skulle bemöta en vuxen människa med samma kommentar i en liknande situation? Troligtvis inte eftersom det skulle låta som att du talade uppifrån och ner åt den personen.
Det finns ju en fara med det hela också, i ett samhälle där det finns så väldigt mycket rätt och fel i barnauppfostran och många känner press på att vara den perfekta föräldern som är medveten om genus, mat, leksaker och olika metoder. Faran är att barnens självkänsla blir ett slags kvitto på min prestation som mamma/pappa och då är man ju genast tillbaka i den onda cirkeln igen.
För att försöka ge mina barn en god grund till en god självkänsla vet jag att jag måste jobba aktivt med mig själv och min egen självkänsla, som tyvärr bygger mycket på prestationer, och jag har märkt att detta går lite hand i hand. Genom att se mina barn tycker jag mig även kunna se mig själv bättre, jag byggs upp på nytt i takt med att mina barn byggs upp för första gången.
Jag vill att mina ungar ska känna sig stolta och nöjda när de gjort något bra, men inte att deras värde ligger i själva prestationen och framför allt inte att deras föräldrars kärlek ligger i prestationen. Och jag som mamma vill även kunna känna att mitt värde inte ligger i mina barns prestationer utan i deras kärlek till mig. Så fram för att se varandras ansträngningar och upplevelser, inte varandras prestationer - och fram för kärlek som kommer från kärlek, inte beröm.
Jag vill att mina ungar ska känna sig stolta och nöjda när de gjort något bra, men inte att deras värde ligger i själva prestationen och framför allt inte att deras föräldrars kärlek ligger i prestationen. Och jag som mamma vill även kunna känna att mitt värde inte ligger i mina barns prestationer utan i deras kärlek till mig. Så fram för att se varandras ansträngningar och upplevelser, inte varandras prestationer - och fram för kärlek som kommer från kärlek, inte beröm.
Rulla liten bulla.
Det är mysigt med morgonfika. Särskilt när det är Stora som bakat, dekorerat och sedan serverar. Vem gillar inte att få börja dagen med en prinsessbakelse liksom? Storas kök, som hon fick i 3-års present, är verkligen en av de absoluta favoritgrejerna i hennes rum. Verkligen en lyckad investering! Om några år kan jag kanske börja överlåta middagslagningen åt henne - hon verkar ju ha ärvt sin fars talang och intresse för mat och bak. Och tur är väl det; om alla vore som mig skulle matlagningskonsten nog dö ut om 50 år...
Vårskor till Stora.
Stora är i ganska så desperat behov av vårskor i år. För en gångs skull har hon inte tusen par dojor som ligger och väntar på hennes små fötter. Ett par Converse och ett par jodhpurkängor finns visserligen på skohyllan, men de duger ju inte till lek på förskolan. Egentligen hade jag velat köpa ett par Humla eller Myra från Kavat eftersom de har kardborreband och hon då lätt kan ta på dem helt själv, men efter att ha läst runt lite låter det som att Kotte har snäppet bättre stöd för vristen och extra dämpad sula. Något Stora kan behöva med tanke på hennes mjuka leder. Så ett par Kotte it is! Beställde hem ett par i storlek 25 (röda) och ett par i 26 (mörkbruna) så vi får testa vilken storlek som blir bäst för de små tossarna. Lille & Bror delar just nu på ett par Kotte i färgen "naturbrun" och jag är så himla nöjd med dem! Blir definitivt fler till dem i framtiden.
Storas rum, editon 2.0.
För ett tag sedan lyckades jag komma över en fin gammal växasäng från 30/40-talet på Blocket. Efter en grundlig ommålning har den nu fått flytta in i Storas rum och där passar den så fint tycker jag! Fick dock bli en sväng till IKEA för att köpa en liten trappstegspall åt henne så hon kan komma upp och ner ur sängen utan problem, hon är ju ingen långben direkt min lilla trollunge. Nya postern med Littletown som hon fick i julklapp sitter nu också på plats ovanför det lilla köket (som fortfarande saknar ugnslucka). Så himla fin! Lille och Bror fick en de också, men jag vet inte riktigt när jag ska få ordning på deras rum. Får bli mitt stora projekt för 2013.
Adventsträdgård.
Om några timmar är det dags för Storas allra första Adventsträdgård på förskolan. En mysig liten tillställning där granris läggs ut i form av en stor spiralliknande cirkel. Längst in i cirkeln finns ett stort, tänt ljus och dit får alla barn gå en och en för att tända varsitt litet ljus med ett äpple som ljushållare. Dessa får de sedan placera på valfritt ställe längs med granriset i spiralen när de går ut ur den igen. Till detta blir det lite sånger och en hel massa mys och Stora har sett fram emot kvällen så länge. På fredag är det sista förskoledagen för i år, sedan är det julledigt tills den 7 januari. Stora längtar en hel massa till nästa år, för som ni ser på "schemat" ovan väntar då väldigt många roliga saker på förskolan!
En juldröm.
Bilden är lånad av MadebyIna
Stora fell head over heels när hon såg denna lilla julskapelse via min Instagram häromdagen. Varje dag sedan dess har klänningen varit både det första och sista hon nämnt innan hon somnat och idag föll jag för grupptrycket (ehum... grupp och grupp...) och köpte den. Blir nog fin som snus på julafton!
Känslosam morgon.
Jag har aldrig varit mamman som stått med tårar i ögonen och en tjock klump i halsen när jag lämnat Stora någonstans. Hon har alltid varit så otroligt trygg och harmonisk i sig själv så det här med förskola eller barnvakter har aldrig varit något problem. Tills nu. Jag trodde mitt hjärta skulle brista i tusen bitar tidigt den här morgonen.
Stora satt i soffan, helt förkrossad, med armarna kring min hals. Fingrarna sammanflätade hårt, hårt som om hon aldrig ville släppa. "Snälla mamma jag vill inte gå till skolan, det är inte bra! Jag får inte vara med, jag vill vara med dig och småsyskonen..." Fick verkligen anstränga mig för att inte börja störtgråta, fy vad ont i hjärtat det gjorde!
Jag är ju inte med på dagarna längre, men de senaste dagarna när jag kommit för att hämta har de varit ute och lekt så då har jag passat på att stå och smygtitta lite. Stora går ju mest för sig själv, det är sant. Hon har en speciell leksak som hon tycker mycket om på förskolan och den traskar hon runt med, hon hamnar ju som i en egen värld då. Men igår lekte hon lite med en av flickorna från småbarnsavdelningen, de red på en trähäst tillsammans. Och hon närmade sig gruppen med de större barnen och berättade att hon skulle "åka hem till min mormor och morfar när det snöar ute". De var snälla, pratade med henne, men bjöd inte in henne till lek. Och Stora är ju faktiskt inte så van vid mycket barn på en och samma gång, hon förstår kanske inte riktigt än att man faktiskt kan bjuda in sig själv. Det är ju inte ens något som är särskilt lätt för många av oss vuxna att göra!
P nämnde att Stora varit lite ledsen igår också, hon ville hellre vara hemma med mig än att gå till förskolan. Men när jag hämtar henne på eftermiddagarna är hon världens solstråle och pedagogerna berättar att hon "är så positiv och glad hela dagarna, deltar i allt och är inte blyg". Förhoppningsvis är det bara lite separationsångest som smyger sig fram på morgonen - och det kanske är på tiden? Hon har ju faktiskt aldrig riktigt gått igenom några sådana faser under sina levnadsår än...
Nu ska vi ta helg med pepparkaksbak med moster som kommer för att sova hos oss, loppis och julgröt med tanterna imorgon och adventsmys på söndag. Så hoppas jag på att alla nya intryck börjat lägga sig tills det är dags för en ny förskolevecka och att dessa tårsessioner om morgnarna ebbar ut.
Stora satt i soffan, helt förkrossad, med armarna kring min hals. Fingrarna sammanflätade hårt, hårt som om hon aldrig ville släppa. "Snälla mamma jag vill inte gå till skolan, det är inte bra! Jag får inte vara med, jag vill vara med dig och småsyskonen..." Fick verkligen anstränga mig för att inte börja störtgråta, fy vad ont i hjärtat det gjorde!
Jag är ju inte med på dagarna längre, men de senaste dagarna när jag kommit för att hämta har de varit ute och lekt så då har jag passat på att stå och smygtitta lite. Stora går ju mest för sig själv, det är sant. Hon har en speciell leksak som hon tycker mycket om på förskolan och den traskar hon runt med, hon hamnar ju som i en egen värld då. Men igår lekte hon lite med en av flickorna från småbarnsavdelningen, de red på en trähäst tillsammans. Och hon närmade sig gruppen med de större barnen och berättade att hon skulle "åka hem till min mormor och morfar när det snöar ute". De var snälla, pratade med henne, men bjöd inte in henne till lek. Och Stora är ju faktiskt inte så van vid mycket barn på en och samma gång, hon förstår kanske inte riktigt än att man faktiskt kan bjuda in sig själv. Det är ju inte ens något som är särskilt lätt för många av oss vuxna att göra!
P nämnde att Stora varit lite ledsen igår också, hon ville hellre vara hemma med mig än att gå till förskolan. Men när jag hämtar henne på eftermiddagarna är hon världens solstråle och pedagogerna berättar att hon "är så positiv och glad hela dagarna, deltar i allt och är inte blyg". Förhoppningsvis är det bara lite separationsångest som smyger sig fram på morgonen - och det kanske är på tiden? Hon har ju faktiskt aldrig riktigt gått igenom några sådana faser under sina levnadsår än...
Nu ska vi ta helg med pepparkaksbak med moster som kommer för att sova hos oss, loppis och julgröt med tanterna imorgon och adventsmys på söndag. Så hoppas jag på att alla nya intryck börjat lägga sig tills det är dags för en ny förskolevecka och att dessa tårsessioner om morgnarna ebbar ut.
Storas Önskelista, Julen 2012.
Här kommer även Storas önskelistan för i år. Den lär dock särkerligen fyllas på eftersom lilla fröken egentligen vill önska sig precis allt hon ser numera. Allt på listan har hon faktiskt valt ut själv, till skillnad från pojkarna som än så länge får önska sig det mamma vill ha, hoho!
Hon kan nog kallas inskolad.
Det blev sig bara att jag fick följa med till förskolan en enda gång den här veckan, nämligen under andra dagen. När jag och Stora kom dit bakades det bröd på småbarnsavdelningen och de tre barn (inklusive Stora) som var där fick stå på stolar kring köksön och hjälpa till att röra med en träslev i degen.
Till en början var Stora ganska blyg och faktiskt nästan lite klängig. Jag fick sitta i en soffa och observera en stund, men hon drog sig gärna undan från baket då för att få sitta och gosa med mig så efter en liten stund fick jag gå och sätta mig på kontoret och läsa. Vid 10.30 var det dags för utelek och därefter slutade Stora för dagen. Allt hade gått toppen och Stora hade sjungit högt, skrattat och verkligen njutit utav samlingen; hon hade lekt både för sig själv och med de andra barnen och uteleken gick jättefint den också.
Övriga två dagar följde P med, men han lämnade henne i princip bara på morgonen och fick sedan order om att hålla sig inom promenadavstånd till förskolan. Men de hade aldrig behövt ringa efter honom och Stora hade trivts som fisken i vattnet. Det enda molnet på himlen var väl den vegetariska lasagnen som serverades under hennes första lunch där... "Den hade alldeles för mycket grönt på sig mamma, jag älskar inte när det är grönt." Igår hade hon dock ätit med god aptit.
Nu blir det två dagar till då hon går hem efter lunch och därefter får hon stanna tills efter vilan. Men man kan väl i princip säga att hon är färdiginskolad nu eftersom vi inte kommer stanna kvar efter att hon lämnats där längre. Förskole-Stora. Det ni!
Basarfynd.
Häromdagen var jag och min mormors väninna på Rudolf Steiner skolans årliga basar och trots att vi kom dit ganska sent så fyndade jag faktiskt en hel del fina grejer. Blev nöjd med alla mina fynd, men det allra bästa var nog ändå ett par Converse till Stora. Rosa - precis som de allra första skorna hon fick som bebis (ett par Converse i storlek 1). Jag är ju inget större fan av just rosa egentligen, men Stora älskar det och när jag dessutom bara behövde slänga fram en 50-lapp för att få kalla dem mina så kunde jag ju inte motstå!
Storas min när hon fick se skorna var obetalbar. "ROSA Convööörsh till mig mamma? Såna som du och pappa har? Åh vad underbart!"
Första inskolningsdagen.
I morse hjälpte jag min lilla Stora att göra sig i ordning för att åka till första inskolningsdagen på sin nya förskola. Hon var full av förväntan och såg fram emot att få leka med alla barnen. Cirkusklänningen (som verkar vara favoriten för tillfället) skulle absolut bäras och de nya pippirandiga mockasinerna packas ner att ta med. Pappan i huset fick äran att vara med under första dagen och han rapporterade efteråt att det hade gått fantastiskt bra, men det hade vi nog tagit förgivet att det skulle också.
Stora själv berättade för mig om sin dag över en lasagnelunch vid matbordet och beskrev det som "roligt med många snälla barn och en kul fröken, fast två barn slog* mig men då sa fröken att "man får inte slå på Stora!". Fast jag blev inte ledsen alls, jag vände mig bara om och lekte igen. Sedan lekte jag med dockskåpet och med en Mollybok. Mollyboken var bäst, men fröken tog den från mig när jag skulle gå hem, då fick jag inte ha den mer. Imorgon vill jag leka med den röda skottkärran!".
Stora själv berättade för mig om sin dag över en lasagnelunch vid matbordet och beskrev det som "roligt med många snälla barn och en kul fröken, fast två barn slog* mig men då sa fröken att "man får inte slå på Stora!". Fast jag blev inte ledsen alls, jag vände mig bara om och lekte igen. Sedan lekte jag med dockskåpet och med en Mollybok. Mollyboken var bäst, men fröken tog den från mig när jag skulle gå hem, då fick jag inte ha den mer. Imorgon vill jag leka med den röda skottkärran!".
Imorgon är den min tur att följa med och det ser jag fram emot, ska bli spännande att få tjuvkika lite!
* Med "slog" tror jag hon menade att de lite hårdhänt "kände" på henne, sådär som små barn gör med lite rivliknande handrörelser. Det var de yngsta barnen det handlade om nämligen och så hon visade på sig själv när jag frågade.
Mamma på toffeljakt.
Stora behöver ett par tofflor till nya förskolan och mamman i huset är ute lite i sista sekunden när det kommer till detta. Panikköpte ett par mockasiner i Pippimönstrat på Gekås när jag var där förra fredagen, men de är mer tänkta som reserv ifall det andra paret skulle bli blöta eller gå sönder. Är ju lite meckigt med mockasiner på så stora barn tycker jag. Hur som haver så kikar jag runt, funderar, kikar runt och funderar... Bellio? Bobux? Eller kanske mysiga Barnfota som jag nyss snubblade över? Där kan man specialbeställa tofflor i egen färgkombination till och med! Gillar jodhpurversionen från Bobux, men frågan är om de blir för tätslutande runt foten när man har små varma fötter...
Inskolningsmöte.
Naturligtvis blev både jag och barnen dunderförkylda över natten till igår och vår tappra pappa fick ensam gå till inskolningsmötet som var bokat på förskolan på eftermiddagen. Det hade dock gått fint ändå (såklart) och det bestämdes att Stora ska skolas in under en vecka om drygt 14 dagar. Därefter kommer hon att gå till förskolan ca 6 timmar, 2-3 dagar i veckan. Känns bra för oss alla tror jag - jag och de små får fortfarande rå om vår bästa Stora under en dag eller två och så får P fortfarande sina lediga dagar tillsammans med henne - samtidigt som hon får det hon vill; att leka, busa och umgås med rackarungar i sin egen ålder. Win win!
Lekbesöket på Förskolan.
Stora fick vara med under uteleken på förskolan idag - det blev succé! Det var ingen ute när vi först kom dit så Stora fick en stund på sig att känna in omgivningarna på egen hand innan alla barnen dök upp. När de sedan kom utspringandes en efter en smälte hon snabbt in i gruppen och vi hade nog kunnat gå därifrån ganska omgående egentligen. Det är helt otroligt vad trygg hon är i sig själv, känns så himla bra att se! Härnäst ska vi på inskolningsmöte för att lägga upp hur den ska gå till och sedan börjar det bli dax att faktiskt skola in. Känns både bra och fruktansvärt jobbigt på samma gång. Vad ska jag göra utan min lilla Stora hela dagarna? För hennes del känns det nog enbart roligt dock och det är ju huvudsaken. Själv är jag bara väldigt glad och tacksam över att jag trots allt fått vara hemma, till största del, med henne så länge som i 3 år. Min fina Stora!
Storas rum.
När Lille och Bror föddes fick vi andra maka på oss för att de skulle få plats här hemma. Jag och Skotten fick flytta in i Storas rum och Stora fick bosätta sig i gästrummet istället. För att göra förändringen så rolig och spännande som möjligt lovade vi Stora att hon själv skulle få bestämma färger, mönster och prydnader vilket resulterade i en hel del rosa, blommigt och... mera rosa. För att jämna ut det hela lite var jag fräck nog att smyga in lite andra färger också, som turkost, gult, rött och grönt. Slutresultatet blev precis som Stora tänkt sig tror jag, hon älskar att vara där inne. Jag hade helt andra planer för rummet egentligen, men huvudsaken är ju att fröken själv är nöjd.
Förskoletankar, del II.
Vi besökte två av tre närliggande, kommunala förskolor idag. Oj. Det var en upplevelse vill jag lova! På det första stället var det ingen som hade någon som helst tid med oss, vi blev slussade från en avdelning till en annan och ingen verkade ens veta något om att vi skulle kika förbi. Är det något jag inte klarar av är det när saker och ting är oorganiserade - vi gick snabbt därifrån. Tyvärr utan att ha fått se lokalerna ordentligt, men varken jag eller P fick något vidare bra intryck av det lilla som vi faktiskt hann vila ögonen på; smutsigt, stökigt, slitet...
På förskola nummer två hade man glömt av oss, men tog sig glatt ann uppgiften att visa oss runt ändå. Personalen verkade trevlig, men jag ogillade tonen de använde mot en del av barnen. Lokalerna var kala och kalla, omysiga och slitna. Närapå 25 barn (..."men det kan komma att bli fler snart") på 3 pedagoger, hemska plastleksaker, kaotisk lek i gruppen... Nej, det kändes verkligen inget vidare.
Som det ser ut just nu lär vi på måndag morgon ringa upp Waldorfförskolan igen och säga att Stora börjar i november. Ja, det ligger längre bort; ja, det är ett föräldrakooperativ; och ja, allt det blir krångligare. Igen. Men vi kan bara inte med rent samvete sätta våra ungar i förskolor som ser ut som de vi besökte idag. Då är det värt det extra krånglet. Flera gånger om...
Att inte behöva oroa sig över hur pedagogerna tilltalar mina barn, att de får halvdan mat och är höga på socker när de kommer hem, att pedagogerna inte har mer än 2 minuter per dag att lägga på varje barn osv. På "Waldorfet" är det harmoniskt, lungt, få barn och många pedagoger, pedagogiska och fina leksaker - och framförallt BRA mat. Tänk vilken lyx med ekologisk och biodynamiskt odlad mat varje dag!
Nej som sagt, det får nog vara värt det extra besväret. Förskolebesöken idag gjorde att alla mina fördomar mot den kommunala förskoleverksamheten tyvärr besannades. Det var till och med lite värre...
På förskola nummer två hade man glömt av oss, men tog sig glatt ann uppgiften att visa oss runt ändå. Personalen verkade trevlig, men jag ogillade tonen de använde mot en del av barnen. Lokalerna var kala och kalla, omysiga och slitna. Närapå 25 barn (..."men det kan komma att bli fler snart") på 3 pedagoger, hemska plastleksaker, kaotisk lek i gruppen... Nej, det kändes verkligen inget vidare.
Som det ser ut just nu lär vi på måndag morgon ringa upp Waldorfförskolan igen och säga att Stora börjar i november. Ja, det ligger längre bort; ja, det är ett föräldrakooperativ; och ja, allt det blir krångligare. Igen. Men vi kan bara inte med rent samvete sätta våra ungar i förskolor som ser ut som de vi besökte idag. Då är det värt det extra krånglet. Flera gånger om...
Att inte behöva oroa sig över hur pedagogerna tilltalar mina barn, att de får halvdan mat och är höga på socker när de kommer hem, att pedagogerna inte har mer än 2 minuter per dag att lägga på varje barn osv. På "Waldorfet" är det harmoniskt, lungt, få barn och många pedagoger, pedagogiska och fina leksaker - och framförallt BRA mat. Tänk vilken lyx med ekologisk och biodynamiskt odlad mat varje dag!
Nej som sagt, det får nog vara värt det extra besväret. Förskolebesöken idag gjorde att alla mina fördomar mot den kommunala förskoleverksamheten tyvärr besannades. Det var till och med lite värre...
