Stora är en riktig boklus, en egenskap jag älskar! Bland det bästa på hela dagen är när vi kryper upp under en filt tillsammans i soffan och läser böcker på kvällen. Vi har ett litet tidsrum helt för oss själva precis mellan att jag lagt tvillingarna tills dess att barnens pappa kommer hem och det brukar vi alltså nyttja till lite läsmys.

 

Jag förbeställde några artiklar från Adlibris bokrea för ett tag sedan och de damp ner i brevlådan idag vilket resulterade i en väldigt lycklig fröken! Den gröna pysselboken med Mumin har hon nästan gjort färdigt nu på eftermiddagen och i afton ska vi dyka in i Lillefantens räknevärld har hon bestämt. Kanske kommer det en recension på böckerna om ett tag!

 

 

 

By Lelou tävlar ut en valfri mössa och allt du behöver göra för att vara med är att gå till Marias blogg och följa instruktionerna! En chans för bra för att missa! Ovan syns tre av mina favoriter sydda av retrotyger.

 

För ett tag sedan fyndade vi två Stringhyllor på Blocket. En med svarta gavlar i fint bruksskick som vi kunde sätta upp på väggen med en gång och en med före detta vita gavlar som behövde få sig en remake innan det kunde bli tal om att få hänga på väggen. På bilden ser ni före och efter, ganska stor skillnad trots att jag först tyckte gavlarna blev väldigt mycket mer vita efter en ordentlig tvätt! 

 

För dig som vill renovera gavlar, men är osäker på hur kan jag meddela att det är lätt som en pannkaka! Se till att skrubba rent gavlarna ordentligt med en vanlig disksvamp och diskmedel först. Låt torka ordentligt och slipa sedan försiktigt hela gaveln med sandpapper. På den helt torra och rena gaveln sprayar du sedan med PlastiKote (video på bra sprayteknik finns på deras hemsida). För oss gick det åt 1 flaska per gavel, det blir mycket spillfärg i och med att delarna på objektet är så tunna och små. 

På våren och sommaren är det bästa att spraya utomhus om möjligt, men eftersom det nu är vinter och svinkallt använde vi vårt kök som spraystudio. Se till att ha BRA ventilation, det stinker av bara tusan! För att täcka golvet använde vi oss av en stor flyttlåda, men det går ju bra med vad som helst egentligen. Låt torka ordentligt!

 

 

 

För mig är det oerhört viktigt att både Stora, Lille och Bror får växa upp sedda, hörda, starka och älskade. Mitt mål är givetvis att de ska bli självständiga individer med god självkänsla. Många verkar tycka att en bra självkänsla hänger ihop med hur mycket beröm ett barn får eftersom berömmet i sin tur mäter hur mycket kärlek som ges. Jag vill skrika NEJ! Vänta! Stopp! Beröm är inte kärlek - kärlek är inte beröm. 

När jag skulle hämta Stora på förskolan en dag satt hon och flera andra barn och tecknade. De ville alla att jag skulle titta på just deras teckningar och i stunden, som faktiskt blev lite stressig då jag skulle bolla alla dessa barn och deras iver på en och samma gång, märkte jag hur svårt det var att faktiskt se dem och inte bara bedöma dem. Ett "nämen åh så fint du gjort" eller "vad duktigt du ritat" är så mycket enklare att haspla ur sig än att faktiskt se teckningen, se barnet och berömma ansträngningen. Jag försöker att aktivt tänka på det när jag är med mina egna barn såklart, men just i den här situationen när det dels handlade om barn som inte var mina och det dels var många av dem, så var min första tanke att gå tillbaka till det enkla. Det gjorde jag dock inte och på de flesta barnen upplevde jag att det märktes att de uppskattade "den där förstår jag verkligen att du lagt ner tid på" framför ett "åh så fin!". 

 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig talar om för mina barn att de är duktiga och jag tror heller inte att beröm av den formen i en viss mängd är skadlig. Däremot tycker jag det är så viktigt att försöka tänka ett steg längre än "fint" och "duktigt", det är så avfärdande och ibland till och med direkt nedlåtande. Ett bra exempel på det tycker jag är att fundera på om du skulle bemöta en vuxen människa med samma kommentar i en liknande situation? Troligtvis inte eftersom det skulle låta som att du talade uppifrån och ner åt den personen. 

Det finns ju en fara med det hela också, i ett samhälle där det finns så väldigt mycket rätt och fel i barnauppfostran och många känner press på att vara den perfekta föräldern som är medveten om genus, mat, leksaker och olika metoder. Faran är att barnens självkänsla blir ett slags kvitto på min prestation som mamma/pappa och då är man ju genast tillbaka i den onda cirkeln igen.

För att försöka ge mina barn en god grund till en god självkänsla vet jag att jag måste jobba aktivt med mig själv och min egen självkänsla, som tyvärr bygger mycket på prestationer, och jag har märkt att detta går lite hand i hand. Genom att se mina barn tycker jag mig även kunna se mig själv bättre, jag byggs upp på nytt i takt med att mina barn byggs upp för första gången.

Jag vill att mina ungar ska känna sig stolta och nöjda när de gjort något bra, men inte att deras värde ligger i själva prestationen och framför allt inte att deras föräldrars kärlek ligger i prestationen. Och jag som mamma vill även kunna känna att mitt värde inte ligger i mina barns prestationer utan i deras kärlek till mig. Så fram för att se varandras ansträngningar och upplevelser, inte varandras prestationer - och fram för kärlek som kommer från kärlek, inte beröm.

 

 

 

Den här sängen, som faktiskt är döpt efter svenska Jenny Lind, är så himla fin tycker jag! Alldeles för mycket, men samtidigt inte alls. Tycker den gör sig allra bäst i rött och turkost, men vit och svart är fint det också. Den röda skulle vara så söt till en gul vägg, färgglad trasmatta och vita möbler. Oh the dreams!

2009 föddes mitt och min skotska fästmans första barn, efter en vår och sommar bestående av allt som hör en flytt till. Med graviditetsbeskedet kom nämligen också beslutet om att lämna vårt älskade Storbritannien för att flytta närmare min familj i Sverige. Det var många stressiga månader då vi varken hade jobb eller boende säkrat i Sverige - min kära fästman kunde inte ens ett ord svenska - innan vi äntligen kunde slå oss till ro i en liten lya och mannen min fått ett arbete. Tyvärr visade det sig vara ett sämre sådant, där chefen hittade på och följde sina egna lagar och regler. Familjelivet fanns inte, jag minns knappt att vi såg röken av min sambo alls under den här tiden. När våra tvillingar sedan gjorde entré i början av 2012 och sambon inte ens fick lov att vara hemma mer än under de dagar vi låg på BB visste vi båda två att vi måste hitta en annan lösning. Till sommaren fick han äntligen ett nytt arbete och vi har sedan dess så sakteligen kunnat börja återuppbygga vår relation, som tyvärr helt fick stå i skymundan under de här åren. Men - med tre barn mellan 1 och 3 år är det fortfarande inte det lättaste att få tid för varandra. Min sambo går till jobbet innan de vaknar och kommer hem när de sover och jag ligger som en halvdöd sill på soffan. En resa på tu man hand till Stockholm, bara han och jag, vore så fantastiskt att jag inte ens kan beskriva det ordentligt! Att få äta tillsammans för en gångs skull, prata om annat än hur många blöjor som bytts under dagen och vilken tvätt som ska prioriteras först... Kanske det till och med skulle kunna få bli en födelsedagspresent till den där mannen jag älskar så mycket, det vore nog en trevlig överraskning istället för de obligatoriska strumporna och skjortorna han brukar hitta i sina paket! Och för min egen del skulle det dessutom vara väldigt roligt att få uppleva staden Stockholm - där har jag aldrig varit. Kanske skulle vi till och med få lite tid och inspiration att diskutera ett nytt datum för det där bröllopet vi skulle genomfört, men fick ställa in mitt i allt jobbkaos och tvillingöverraskelser...

 

 

Klockan 09.31 och 09.32 den 6 februari 2013 föddes Lille & Bror. På delad första plats med Storas födelse så var det utan tvekan den bästa dagen i mitt liv. Minns fortfarande precis hur de doftade, hur den mjuka och varma, rynkiga och lite våta huden kändes mot min mage... Ljuden, de små gnyende, knorrande ljuden. Jag kan verkligen inte förstå att det redan gått ett år sedan jag låg där i operationssalen och darrade i hela kroppen, både av bedövningen och nervositet. 

 

Det har absolut, no questions, hands down, varit ett av mitt livs tuffaste år; att lära sig, inte bara balansera tvillingar, utan tre barn. Just nu tampas vi med mycket svartsjuka och det faktum att det bara finns en endaste mamma här hemma, som alla vill ha samtidigt och helst hela tiden. Men det har också, no questions asked, varit ett av de absolut mest fantastiska, finaste år i mitt liv. Året då vi gick från tre till fem. Året då min älskade Stora blev storasyster och fick småbröder. Året då jag blev mamma till tre. Tre. Så häftigt!