Höstens nyheter har börjat trilla in hos min longtime favorite Boden och där finns många finheter som skulle passa bra till tre ungar jag känner. Stora fyller ju år om några månader, så kanske hamnar några plagg på hennes önskelista. 

 

 

 

 

Med 50% rabatt i webshoppen kunde jag ju inte hålla mig, och tro det eller ej behöver faktiskt alla mina barn fortfarande mer kläder. Jo, det är sant! De växer som ogräs faktiskt. Stora har önskat sig den rosa klänningen sedan hon såg den första gången, men jag har tyckt att den varit både dyr, lite tråkig och opraktisk och vägrat köpa den. Nu kände jag ju mig nästan tvingad när det var halva priset, så den fick följa med i beställningen. Byxorna och bodyn är jag så nöjd att jag väntade med, som tur var fanns storleken jag ville ha kvar till rean och plånboken blev så lycklig!

Snubblade över ett inlägg i ett forum där trådstartaren beklagade sig över sin väns stackars son, som på grund av "tjejiga kläder" blev mobbad på dagis; är det verkligen rätt av hans mamma att utsätta honom för detta?

 

Ibland blir jag så ledsen ända in i hjärtat att jag bara vill skrika, kasta tallrikar och gråta hysteriskt. Det är så fruktansvärt frustrerande och enerverande att jag inte ens kan börja förklara just precis HUR mycket... 

 

Vi lever i Sverige, 2013. Ett land som slår sig för bröstet för sin jämlikhet, för sin öppenhet och frihet. Men i Sverige, 2013, finns det en liten pojke som inte ska kunna få gå till dagis i sin favoritklänning på morgonen för att hans jämnåriga kamrater hemifrån fått med sig att pojkar inte fötts med den rätten. I Sverige år 2013 finns det fortfarande människor som inte har förstått att kön inte vet färg, att det är biologiska kroppsdelar till för fortplantning, inte rosa tröjor med glitter. Och värst av allt, det finns fortfarande människor som tycker att det är den i minoritet som ska foga sig för majoriteten; det är offret för mobbningen (eller i detta fall offret genom föräldern) som drar till sig problem, som gör fel genom att sticka ut, som vill visa sig duktig eller speciell. Då får man tåla lite - eller göra om, göra "rätt".

 

Det är fascinerande, på ett ganska hemskt sätt, hur omvärlden snabbt och effektivt formar våra barn åt oss. Vi har levt med genustänk sedan innan Stora föddes och därefter har vi aktivt jobbat med det här hemma. Hon har aldrig någonsin fått höra från oss att det finns något som heter "pojk- och flickfärger", trots det har hon lyckats snappa upp utifrån att "bara flickor får ha rosa och klänning", "bara pojkar kan spela fotboll bra" etc. Jag kan ju inte hålla mina barn hemma från sociala sammanhang på grund av detta, det vore både omöjligt och korkat, men ibland önskar jag att jag kunde låsa in oss här hemma tills dess att de är stora nog att inte suga i sig precis allt som de får höra utifrån.

 

Jag vill att mina barn ska få växa upp sida vid sida med precis samma förutsättningar oavsett kön. Att de ska få samma möjligheter att ta sig an världen, utforska den och skapa sig det liv de önskar efter de drömmar, känslor och värderingar de själva bär på. Jag vägrar att låta dem formas efter färdiga mallar; efter hur någon, någon gång, bestämt att de ska vara och bli. Det är en mänsklig rättighet att få vara sig själv och jag känner verkligen att det är mitt ytterst ansvar som förälder att kämpa, tills jag blöder om jag måste, för att möjliggöra denna rättighet åt dem. 

 

Det handlar inte om att tvinga på sin pojke klänningar eller att slänga alla hans bilar och ersätta med dockor, lika lite som det handlar om att våra döttrar i sin tur inte ska få bära just klänningar och leka med dockor.

Det handlar om att ge våra barn alla valmöjligheter och därigenom alla möjligheter.