Välling är mysigt. Det är rogivande, tryggt och varmt både för små och stora. Men den industritillverkade sorten innehåller en förfärligt massa skräp - sådant man egentligen inte vill fylla sitt lilla barns kropp med. Saxat från Sempers hemsida är följande innehållsförteckning tillhörande "Mild Havrevälling":

 

Troligtvis tillsätts Maltodextrin för att den är extremt billig att framställa och ger barnet ett snabbt ”kolhydratsrus” och vilja ha mer, men som funktion i riktig mat eller dryck har den ingen vettig funktion. Maltodextrin påstås av flera kostrådgivare även vara beroendeframkallande och något som kan leda till sockerberoende i ung ålder. Vi hittar även bland ingredienserna palmolja som det behövs skövlas regnskogar för att producera, samt emulgeringsmedel (veg. mono- och diglycerider). Låter det som något man vill ge det käraste man har? Vi skriver inte det här för att skapa en obehagskänsla eller dåligt samvete, utan vi vill öppna debatten och ifrågasätta om vi verkligen behöver det här.”

 

Man, eller jag i alla fall, känner ju sig lite deprimerad efter att ha scannat innehållsförteckningar som ser ut som den ovan, men tur i oturen då att det är så busenkelt att göra sin egen välling i alla fall! Lille och Bror älskar sin bovetevälling och sover gott hela natten efter en flaska var innan läggdax. Prova vettja!

 

 

2 dl kallt vatten
1 nypa kanel
2 msk bovetemjöl
2 dl havremjölk
en klick kokos- eller rapsolja

 

"Vispa ned bovetemjöl och kanel i kallt vatten. Koka upp och vispa då och då under uppkoket, för det klumpar sig lätt annars. Späd med havremjölk och droppa i lite olja inför servering. Mums! Ren näring på flaska! Resterna spar du bara och värmer i kastrull inför nästa vällingmål. Vällingen klarar sig 3-4 dagar i kylen, så gör gärna storkok!"

 

Ur boken "Råsmart Familj".

 

Om ni ser någon yrvaken småbarnsmor med hummerröda kinder komma joggandes på morgonkvisten i outfiten ovan så kan det mycket väl vara jag. Jodå, du läste rätt - jag har börjat springa. Närmare bestämt så började jag att springa i morse efter några veckor av uppvärmande PW's. Det gick rätt bra om jag får säga det själv; jag började vid grinden på barnens dagis och joggade ner till min spårvagn. Trodde aldrig att jag skulle orka den sträckan, men det gjorde jag ju visst det - hade kunnat springa längre, men nöjde mig med känslan av att vara på topp och asbra och tänker öka på lite successivt dag för dag istället. Jag känner mig så glad - lilla jag har varit ute och sprungit! Min gamla gymnasielärare i idrott hade tappat hakan om han läst det här inlägget. Anders, this is for you...

 

 

Igår släpptes äntligen första omgången av Me&I's höstkollektion och ingen blev gladare än jag över att alla mina favoritfärger fanns representerade; gult, grönt, brunt och lite orange. Den gula plyschklänningen och de gröna samt bruna plyschtightsen kommer definitivt att få flytta hem till oss, det är mina absoluta höstmåsten. Klänningen för att den är gul, mjuk och för att alla barnen direkt pekat på den när de sett kollektionsbilderna. Tightsen för att de, seriöst, är de bästa tightsen som finns (både i plysch och bomull). Tre andra favoriter är den gröna onepiecen med kaninen, den långärmade tröjan med husvagnar och den härliga, retroblommiga klänningen (som även finns i vuxenvariant). Tror jag ska boka in ett party ganska omgående jag!

 

"Nej, gå tillbaks dit bort nu! Titta ditåt, upp lite. Och hoppa! Spring, nej tillbaks. Still! Såja!" - Pappa med kamera och strikta direktiv på poser för ca 4-årig son på stranden tidigare idag.

 

Jag älskar foto; att kunna fånga ett ögonblicks händelse och få det att stanna förevigt. Det är ganska häftigt. I och med att telefonen alltid ligger i väskan har jag således också alltid med mig kameran (även om jag givetvis föredrar vår stora, knubbiga systemare såklart) och det blir nästan alltid åtminstone en bild om dagen på barnen tack vare den. Ibland ber jag dem att vara stilla en sekund för att jag ska lyckas få en bild, men jag försöker att inte störa dem för mycket med mitt knäppande. Har dock fått hejda mig själv flera gånger då jag själv känt att kameran tagit över vår dag för mycket och jag insett att jag inte helt och fullt varit närvarande i mina barns upplevelser utan klappat dem på huvudet och sedan fokuserat på hur jag bäst skulle kunna fånga detta på bild. Idag har jag grubblat mycket över detta då vi spenderade några timmar vid stranden. Överallt sprang föräldrar med kameror och mobiler; det filmades och knäpptes foton till höger och vänster.

Fair enough, klart man vill ha lite härliga semesterpics på sina smågryn vid vattenbrynet, inget konstigt alls. Vad som däremot retade min känsligaste nerv var det faktum att så många kände sig tvugna att gå in och avbryta, störa och dirigera barnens spontana lek för att få till den perfekta bilden. En liten kille lekte och hade så roligt vid strandkanten med sin spann och spade, men var tvungen att lägga dem ifrån sig och springa fram och tillbaka ur vattnet i säkert tio minuter för att pappan skulle få en bild han var nöjd med. När så bilden äntligen var tagen var lillkillen både trött och kall och leken var som bortblåst. Ett annat barn blev hela tiden avbruten i sin lek för att hen "lekte fel" - leken passade inte till bilden. "Kan du hålla den högre? Kan inte bilen åka där istället så blir det bättre för pappa? Nej, ingen spade på bilden!"

 

Jag tycker själv det är otroligt roligt att min familj varit så noga med att ta foton och videofilmer av mig och min syster som barn. Men när jag ser på bilderna av oss är majoriteten av dem på barn som inte ens visste att kameran var framme, det är på spontana ögonblick och det finns kanske 1-3 bilder av samma sak - inte 25. Visst är det en gåva för våra barn att ha möjligheten att se tillbaka på sådana ytterst väldokumenterade barndomsår. Jag hoppas bara att de minns leken, buset och spontaniteten lika mycket som en massa vita och svara, blanka fyrkanter i kombination med uppmaningen "skratta lite nu då!"...