Det har skrivits mycket om det senaste avsnittet av pysselprogrammet Philofix på Barnkanalen, där programledaren omvandlade en docka till creepy lampa. De flesta rasar mot programmet, som kvällstidningarna så fint skulle uttrycka det, men många försvarar också det hela och tycker landets föräldrar drabbats av moralpanik. 

 

Att det dräller in massanmälningar, klagomål och arga inlägg till höger och vänster är å ena sidan positivt då det visar att folket sätter ner foten. Samtidigt blir det lätt överdrivet och för mycket, så till den grad att ämnet för reaktionerna plötsligt ses som ett oskyldigt spädbarn som måste skyddas till varje pris. Lite så har det blivit i detta fall tycker jag. "SVT har minsann inte gjort något fel" - "det finns något som heter föräldraransvar" - "programmet riktar ju sig trots allt till äldre barn" - "vi kan inte skydda våra barn från allt". 

Nej, men frågan är väl snarare vad som är lämpligt att visa under barnprogramet, oavsett ålder, och varför eller varför inte. Docklampor har gjorts i TV förut, men då på ett odramatiskt vis. I Philofix blir pysslet i kombination med kusligt skådespeleri, aggressiva manéer och konstiga ordval allt annat än odramatiskt för många barn. Jag undrar ofta, när jag ser på barntv, varför programmen är som de är. Det handlar absolut inte bara om Philofix. Varför måste vi prompt ha barnprogram som handlar om spöken och vampyrer för 2-åringar? Varför säger Alfons, Milla och Viktor att Signe är en "tönt-Signe" för att de inte får vara med och leka? Varför berättar Philofix om en flicka i sommarklänning som blir överfallen av två skumma mördartyper på väg hem från ett kalas (i ett tidigare avsnitt)? 

 

Om det inte är olämpligt, vad är det som gör det lämpligt? Om det inte är onödigt, vad är det som gör det nödvändigt?

 

Barnprogram för mig är program där barnet får lov att glädjas och fascineras över roliga och spännande saker på TV för en liten stund. Spännande som i att Tåget Thomas inte verkar hinna fram för att leverera sin last i tid eller att Nalle Puh fastnat i dörröppningen och måste få hjälp att komma ut. Inte spännande som i nagelbitare där en sitter med kudden framför ansiktet och sedan är vaken hela natten med magont. Äldre barn behöver inte heller introduceras för mördarhistorier för att få spänning även om Nalle Puh-grejen kanske känns lite överspelad vid det laget. Må så mina jämförelser vara en gnutta överdrivna, men jag frågar mig fortfarande varför barn ska inbjudas till mer än vad som är för dem såpass tidigt som det görs nu. 

 

 

Jag tror på att vara öppen och ärlig med sina barn - jag är det definitivt med mina - men det ska ske på deras villkor och i deras takt. "Andra sidan" får tycka att jag är hur lättkränkt och insnöad som helst, men jag fortsätter tro på att barn inte behöver utsättas för mer onödigt än vad de redan gör "bara för att". Under tiden stänger i alla fall vi av TVn och leker eller sätter på en dvd under Bolibompatimmen istället.