Jag hade svårt att sova inatt, kastade mig av och an, svettades, frös. Gick upp några gånger för att kräkas, men det kom inte ut någonting. Illamåendet och klumpen i magen finns kvar och jag blir inte av med den. 

 

Igår morse vaknade jag med hopp och glädje i kroppen, idag vaknade jag upp och kunde inte njuta av den blå himmeln utanför. Solen tycktes inte lika stark, omgivningen inte lika vacker. 

 

Jag har sorg idag och det på flera sätt. Jag sörjer att 13% av svenska folket röstat emot medmänsklighet, emot kärlek, acceptans och lika värde. Jag sörjer att ett parti som står för motsatsen till hat, utfrysning och okunskap, av priviligerade människor, målas upp som en bov, likväl som jag sörjer att ett parti som vill säkra vår miljö och våra barns framtid på jorden inte ens kom i närheten av de bruna vindarnas resultat. Jag sörjer att Sverige idag är en kyligare plats på många sätt och att det inte längre är ett land jag vill att mina barn ska växa upp i.

 

Men, så tänker jag att jag måste mobilisera all sorg, all besvikelse och frustration och för all kraft jag är värd föra kampen för rättvisan så väl jag bara kan under de nästkommande fyra åren. Det är ett måste. Det får vara nog nu. Jag tänker inte fly, jag tänker kämpa. Engagera mig mer än någonsin förut, sätta ner foten, öppna armarna ännu mer och försöka omfamna så många som möjligt. Det ska gå.