Jag hade svårt att sova inatt, kastade mig av och an, svettades, frös. Gick upp några gånger för att kräkas, men det kom inte ut någonting. Illamåendet och klumpen i magen finns kvar och jag blir inte av med den. 

 

Igår morse vaknade jag med hopp och glädje i kroppen, idag vaknade jag upp och kunde inte njuta av den blå himmeln utanför. Solen tycktes inte lika stark, omgivningen inte lika vacker. 

 

Jag har sorg idag och det på flera sätt. Jag sörjer att 13% av svenska folket röstat emot medmänsklighet, emot kärlek, acceptans och lika värde. Jag sörjer att ett parti som står för motsatsen till hat, utfrysning och okunskap, av priviligerade människor, målas upp som en bov, likväl som jag sörjer att ett parti som vill säkra vår miljö och våra barns framtid på jorden inte ens kom i närheten av de bruna vindarnas resultat. Jag sörjer att Sverige idag är en kyligare plats på många sätt och att det inte längre är ett land jag vill att mina barn ska växa upp i.

 

Men, så tänker jag att jag måste mobilisera all sorg, all besvikelse och frustration och för all kraft jag är värd föra kampen för rättvisan så väl jag bara kan under de nästkommande fyra åren. Det är ett måste. Det får vara nog nu. Jag tänker inte fly, jag tänker kämpa. Engagera mig mer än någonsin förut, sätta ner foten, öppna armarna ännu mer och försöka omfamna så många som möjligt. Det ska gå.

 

 

"Jag vaknar i vargtimmen för att amma dig. Och när jag ser din lilla panna och bekymmersrynkan mellan dina ögon börjar mina tankar snurra och ångesten trycka mot bröstkorgen. Älskade barn hur ska jag kunna skydda dig?  Hur kommer jorden se ut när du vuxit upp och fått egna barn? Så mycket jag skulle vilja ändra och ställa till rätta när det gäller miljöförstöring och klimatkatastrofer – men jag förmår så lite på egen hand. Till och med bröstmjölken som ska ge dig näring – till och med den är full av gifter. Generationerna innan mig har förstört vår miljö. Och vad förstör inte jag för dig? Vad förstör inte jag genom mitt sätt att leva? Du och dina barn kommer få ta smällen fast ni inte bär skulden för någonting.

När jag var liten gick en våg av rasism genom Sverige. På den tiden var det rädslan för nazisterna med rakade skallar som höll mig vaken om nätterna. Jag önskar att jag kunde säga att det är bättre nu. Men det är värre. För fortfarande sitter rasister i Sveriges riksdag. Och Ian Wachtmeister från Ny Demokrati inbjuds till Agenda för att på bästa sändningstid kommentera partiledardebatter. När Mona Sahlin köpte Toblerone på statens kontokort uppstod en politisk kris. Men när SD-politiker önskar livet ur ensamkommande flyktingbarn, hotar folk med järnrör och säger sig hata muslimer fortsätter partiet bara att växa.

Det är val nästa helg och jag vill lägga min röst på den politiker som precis som jag ligger vaken i vargtimmen och oroar sig över klimatförändringar. Som inte säger ”Sverige gör tillräckligt” utan säger ”Sverige ska vara ett föregångsland. Vi ska vara bäst i världen”.

Jag vill lägga min röst på den som värnar samhällets minsta och svagaste. Som kommer hjälpa utsatta grupper, vare sig de är utsatta på grund av kön, läggning, ålder eller etnicitet.

Jag vill rösta solidariskt med de som har det allra sämst i samhället. De arbetslösa, sjuka eller helt utförsäkrade som sett ett redan fattigt liv bli allt fattigare de senaste åren, bara för att de som har jobb och är friska ska få känna att ”det lönar sig att arbeta”.

Jag vill lägga min röst på den politiker som förstår att jämställdhet är en ödesfråga. Så väl mellan klass som mellan kön. Och jag kommer göra det lika mycket av solidaritet som av egoism. För jag vill vara trygg. Jag vill att mina barn ska vara trygga. Samhällen med små klyftor mellan fattiga och rika är mindre konfliktdrabbade. Det gagnar alla. Och en dag är det jag som är sjuk eller arbetslös.

Jag äcklas av alla försök att tala till min plånbok när det enda jag hungrar efter är någon som berättar om ett annat slags samhälle. Ett annat slags Sverige än det vi lever i nu. För i mitt Sverige är evig tillväxt inte norm, där är överkonsumtion inte något som premieras. Där begränsar istället för uppmuntrar politikerna miljöförstöring. I mitt Sverige är åtta timmars arbetsdag undantag istället för regel. I mitt Sverige utförsäkrar vi inte svårt sjuka. Och viktigast av allt: I mitt Sverige utestänger vi inte människor som flyr från krig och nöd. Världens fattigaste länder tar emot 80 procent av alla flyktingar. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi borde göra mer än vad vi gör idag. Att vi inte redan gör det är en skam. Som kristen är det också det som starkast drabbar mig: Hur vi misshandlar den jord som vi borde skydda. Och hur är de fattigaste i världen drabbas hårdast av det. Och när de sedan drabbas och flyr för sitt liv – då stänger vi gränserna.

När jag röstar på söndag kommer det inte vara som att ta ett lån eller köpa en bil: Vilket parti ger mig bäst erbjudande? Mest kvar i plånboken? Nej, när jag röstar på söndag så kommer jag ha visionen om mitt Sverige för ögonen. Ett helt annat Sverige än dit vi nu är på väg."

 

- Underbara Clara om "Mitt Sverige". Jag kunde ha skrivit vartenda ord själv. 

God sommar och hallå! 

 

Det var ett tag sedan jag hann med att logga in och skriva ner livet här, men idag fick jag mig ett infall. Ute är marken mörkgrå av allt regn och att himlen någonstans ovan molnen sägs vara blå känns mest som en avlägsen saga. Jag och mina yngsta myser med filtar och örtte i soffan och de har fått välja en film att se på. Visst är Lotta på Bråkmakargatan bra, men jag kan den utan och innan vid det här laget så jag tänkte istället passa på att skriva lite. 

 

 

 

Sommarlov. Även om vädret inte skvallrar om det så är det ändå så, vi har sommarlov. Antagligen det sista sommarlovet där jag inte är hemma till hundra procent med barnen och det känns riktigt, riktigt jobbigt. Ångesten inför hösten, längre  och fler förskoledagar samt mindre tid med mina barn trappas upp för varje sommarlovsdag som går och trots att jag försöker allt vad jag kan att bara njuta, så är det ibland svårt. Särskilt på en regnig dag som den här.

 

Som tur är har vi haft många soliga och fantastiskt roliga, mysiga och trevliga dagar såhär långt och än är ju inte sommaren slut! Vi har varit på studentfirande, sommarfest på förskolan, födelsedagskalas i massor, lekdejter med bästisar, vi har städat på förskolan och organiserat i våra egna köksskåp (vilket faktiskt är rätt kul, på sitt sätt), fått nya klänningar, ätit goa grejer och bara njutit av varandra. Och imorgon jobbar vår älskade pappa och sambo sin sista dag innan semestern! Vi ska besöka Köpenhamn, kanske Karlstad och en glassfabrik, Liseberg, biblioteket, vi ska fika och leka, ha picknick i gräset, bara kramas och bara vara. Och när hösten så kommer tror jag ändå vi ska klara av att omfamna den med ny energi och förhoppningsvis mindre ångest.

 

 

 

En av mina favoriträtter här i världen är nog ändå fylld paprika. Det smakar lika gott nylagat till middag som till lunch efter en natt i kylskåpet och går ju att variera fyllningen på i oändlighet. Den här varianten slängde jag mest ihop på måfå (det är roligast så) och fick tummen upp av alla familjemedlemmar. 

 

 

Egentligen borde jag inte fått någon semla på semledagen eftersom jag ätit säkert sjuttio stycken sedan det nya året tog sin början. Kanske inte sjuttio, men i alla fall fler än tio. Det är ju nästan ett sjukligt beroende. Men, min fina vän och Storas gudmor var här just precis på semledagen och det var ju inte mitt fel att hon hade med sig nygräddade gåvor? Smakade extra gott på fina lilla fatet också. Om en kunde leva på semlor ändå...

 

Illustration av Liv Strömquist


Liv är sjukt bra på att sammanfatta saker på ett träffsäkert och övertydligt sätt tycker jag. Hur många gånger har jag inte gett mig in i diskussioner där jag försökt förklara det bilden säger, utan att det går fram ens minsta lilla? Säkert hundrafemtioelva gånger. Nu behöver jag inte det längre, det är bara att bifoga bilden och lägga upp fötterna på soffbordet. Aaah.

 

Riktigt vår är det kanske inte ännu men det milda vädret börjar sakta men säkert dra in över vår stad och det är hög tid att införskaffa något annat än supervarma vinteroveraller till syskontrion. I år tänkte vi testa ullkläder som yttersta lager och se hur det passar oss. Obehandlad ull har ju naturligt vattenavstötande egenskaper och kurar en dessutom plaggen ska de tåla en del.

Efter många om och men bestämde vi oss för jackor till alla barnen samt byxor till Lille och Bror från Disana, ett familjeföretag från Tyskland som gör helt ekologiska och GOTS-certifierade ullkläder. Jackorna och byxorna som är på väg hem till oss är i 100% ekologisk, filtad ull med knappar av taguanötter. Byxorna har förstärkta knän och ska vara extra bra för barn som kryper då de tål omild lek väldigt bra och hålls uppe med hjälp av hängsleband. Mina barn kryper inte längre, däremot kan de allt som finns att kunna om "omild lek" så förhoppningsvis ska dessa fungera bra både på förskolan och vid kolonistugan i vår och i höst. Storas byxor är lite annorlunda i modellen, med båda mag- och benmudd, och kommer från svenska Barnfota. De tillverkas för hand i Tyskland och är även de gjorda i ekologisk ullfilt.

Det finns en nackdel med jackorna som grämer mig en aning och det är att luvorna är fasta; jag undviker alltid fasta luvor på lek- och förskolekläder... Utbudet av ekologiska ullkläder, eller ullkläder överhuvudtaget, är tyvärr inte jättestort och fasta luvor är något som finns på i princip alla filtade jackor. De yngsta leker dock alltid på själva gårdsplanen på förskolan. Den består av grus, ett ört- och salladsland, sandlåda och gräsmatta med träd (utan grenar långt ner) - de lär inte vara i farozonen direkt. Och för Stora, som går i storbarnsgruppen och får lov att klättra på berget och i träden lite högre upp, har vi även köpt en ullfleecetröja från norska Nøstebarn som jag hoppas ska komma till använding under de torra vårdagarna. Den är helt utan luva och enkel att bara dra över huvudet när de ska ut och leka. Till ullfleecen ett par ribbstickade ullbyxor att dra över tightsen, även de från Nøstebarn.

...som finns kan kanske vara små, knubbiga och mjuka barnfötter. De här låg och sov på min soffa tidigare idag och jag var bara tvungen att föreviga de runda små tårna och oförstörda trampdynorna. Ljuvligt!

Vi firar inte något särskilt vis hemma hos oss, men tycker ändå Alla hjärtans är ett bra tillfälle för lite extra mycket kramar och kärleksförklaringar. Det kan en aldrig få för mycket av! 

Kärlek, förståelse, respekt och acceptans är vad jag önskar världen idag. Love all around!

Efter många månader med den här lille kompisen i badrumsskåpet tänkte jag att jag skulle slänga upp en liten rescension. Snälla men samtidigt riktigt effektiva deodoranter till ömtåliga, och ofta nyrakade, armhålor är viktigt men svårt att hitta. Jag har som sagt börjat min quest i deoland med...

"Urtekram Deo Crystal Rose" från Urtekram.

 

Konsistensen är ganska rinnig och blöt och mina armhålor behöver lufttorka i en 20-30 sekunder efter att jag rollat på deon. Sätter jag på mig en långärmad tröja direkt efter applicering kommer de blöta fläckarna som ett brev på posten. Visserligen har jag inte märkt av att deon lämnar några missfärgningar på kläderna, men i alla fall. Alltid trevlig att inte starta dagen med klibbiga märken under armarna.

Jag hade gärna sett en större kula för att förhindra att en får så mycket deovätska på en gång i och med att den känns så blöt. Dessutom skulle förmodligen deon räcka längre - som det är nu finner jag den tämligen odryg. 

Doften är ju en smaksak, men jag som är ganska kräsen tycker den är ljuvlig. Frisk, somrig och härlig - inte det minsta som Farmor Agdas rosparfym från 1942, utan riktigt lätt och fräsch i doften. Tyvärr tycker jag dock inte att den håller i sig särskilt länge och vissa dagar, när jag anstränger mig lite mer direkt på morgonen (tex. när jag lämnar barnen på dagis, släpar upp 3 x ungar för dagistrappor osv.), luktar jag ganska mycket svett redan efter 1,5 timma. Och då är jag inte ens en person som svettas särskilt mycket.

All in all så är det en helt ok deodorant, använder hellre den än någon annan fullproppad med läskigheter även om jag luktar något mer svettigt vid dagens slut. Jag skulle dock först och främst rekommendera den för dig som har ett mer stilla arbete, kanske på kontor eller liknande. För dig som inte använder deodorant alls men önskar en för lite mer festliga tillfällen ger jag också tummen upp.

 

 

 

Vid det här laget är jag väldigt säker och bekväm med vad jag tror på här i livet, men jag försöker ändå alltid att ha ett öppet sinne och lämna rum för att kunna ändra mig. Jag tror att det är farligt att bli för fast i sin grundliga övertygelse och inte våga se bortom den någonsin igen. Detta är nog inte unikt för mig utan något de flesta vettiga och sansade människor håller med om; en vill alltid lära sig mer och få nya perspektiv.

Därför blir jag ledsen när jag så ofta möts av "ni i genusmaffian har ju redan bestämt er och är inte intresserade av att höra vad någon annan har att säga!". Jag tycker ofta det är tvärtom faktiskt. Ofta känner jag att jag kan skriva eller prata om samma sak gång på gång på gång, förklarat så pedagogiskt och tydligt som bara möjligt, men innan jag ens hunnit färdigt har folk bestämt sig för att det helt enkelt bara är fel eftersom de är rädda för att behöva tänka till och om, att faktiskt förstå vad det är jag menar. Budskapet når sällan fram och då är är jag ändå ingen debattör med särskilt aggressiv eller tvingande framtoning. Det finns en ovilja att faktiskt förstå på riktigt, på djupet, som gör mig uppgiven. Det läggs för mycket vikt vid radikala exempel och det är mycket "Big Foot-feeling" över många argument; "vart jag har hört det? Det vet jag kanske inte exakt, men det vet väl alla att så ääär det, så tycker alla feminister och genusfolk!". 

 

Lite den känslan får jag av Alf B Svenssons tafatta text hos Aftonbladet som tyvärr delats flera gånger på min feed på Facebook. Han inleder den med exempel på exempel av vad en lätt skulle kunna tro är radikala genusåsikter, men som i själva verket är rena faktafel. 

"Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar."

Jag frågar mig vem av alla dessa genusfundamentalister som förespråkar det här? Är det sådant Alf hört i kassakön på Coop? "Ja, nu vill de göra oss könlösa också de där genusfolken. Inget kön får man ha, alla ska bli hens - det betyder ju höna förresten, fan vad dumt, höhö!". Jag har i alla fall inte stött på någon genusintresserad människa än som påstår att könen inte ska få finnas, det är liksom biologiskt omöjligt. Snarare är det så att pojkar och flickor ska få finnas och få lov att utvecklas och nå sin fulla potential; att inte hållas tillbaka på grund av sitt kön. För som det är nu är det just vad båda könen gör, hålls tillbaka alltså, på olika sätt. 

 

I grund och botten vill vi alltså egentligen samma sak, jag och Alf, även om jag inte är säker på att han inser det själv. Han avslutar ju trots allt sitt inlägg med att föreslå kompensatorisk pedagogik - en pedagogik som har sitt ursprung i genusvärlden. Jag är en förespråkare även om jag också kan tycka att pedagogiken har sina brister, såsom alla andra, och riskerar att missa de barn och ungdomar som står utanför de färdiga mallar och normer som den räknar med att alla redan fastnat i. I en perfekt värld skulle de individerna märkas och ges den hjälp och de stöd de behöver för att utvecklas så effektivt och positivt som möjligt. Jag ställer mig dock tveksam till hur det i dagens skola, där tiden för den enskilde individen helt enkelt inte finns, fungerar till hundra procent. I det stora hela tycker jag dock det är en god utgångspunkt.

 

Alfs inlägg förvirrar mig, jag förstår inte riktigt vad han vill och vad exakt han försöker säga. Vem vill han egentligen komma åt? Gemensamt verkar vi dock ha åsikten att något inte är som det borde och att vi måste kämpa för ändring för att alla barn ska få en chans i samhället. Och det är ju också en god utgångspunkt.