I fredags hängde jag och min stackars, stackars mamma (aka chauffören och bärhjälpen) på låset till IKEA för att inhandla lite ting från den tillfälliga designkollektionen Bråkig. Vi har länge behövt nytt middagsporslin här hemma, men har haft svårt att hitta något vi båda gillar. Så fort jag fick nys om Bråkigkollektionen tidigare i vintras visste jag dock att dess härliga tallrikar skulle få flytta in till oss och göra våra middagar lite trevligare.

Jag kan väl säga som så att det var en galen morgon; hjälp vad föräldralediga är svåra att ha och göra med i Bråkiga situationer alltså! Det armbågades och knuffades, kundvagnar kunde icke lämnas utan översikt då ivriga och giriga fingrar gärna norpade åt sig både det ena och det andra därifrån annars... Ja, det var kaos. Jag fick tag på det jag var ute efter samt några extrasaker, som den fina koppen och fatet på bilden nedan, men efteråt fick jag en sån där ont-i-magen-känsla - ungefär som Stina i Saltkråkan när hon säljer Skrållan för en 25-öring, köper en stor kokosboll som hon glatt trycker i sig och sedan inser vad hon gjort, får ont i magen och blir ledsen.

Lite så faktiskt. Det slog mig liksom bara extra tydligt just då, det här med konsumtionshets och hur vi bara måste ha allt hela tiden, kosta vad det kosta vill både mätt i pengar, andras lycka och välmående och framförallt oberoende av vår miljös hälsa. Det är ju inte som att jag köper porslin varenda dag, och det vi redan har är till största delen arvegods, men jag känner mig ändå lite skyldig som drogs med i själva hetsen. Jag råkar veta att det vankas fler limited editions på IKEA i år, men jag har bestämt mig för att stå utanför resten av årets design craze och i stället njuta av mitt bråkiga porslin 2014 ut. Eller livet ut. Kanske tills Stora flyttar hemifrån och det är inne med "det där porslinet som såldes på IKEA 2014" och hon tar med sig det till sin nya lya. Appropå det förresten så hörde jag om någon som köpt på sig en massa porslin på premiärdagen för kollektionen och meddelat till kassörskan att hen skulle spara allt i originalkartongerna i 20 år och sedan sälja det dyrt. Det var ju också en variant! ;)